Author: AbeArtsSweden

Longyearbyen, Svalbard, 29–31 March 2018. An overnight train from Stockholm Central, a flight from Oslo, two nights at Funken Lodge. The old coal-mine towers still stand above the town, left where the work stopped.

An Accident, Mid-Story

Svalbard was a test, in its way: could a body that had spent months under treatment still stand two nights near the North Pole and call it a holiday? It could. I came back.

But coming back to work wasn’t the same as coming back to strength. That spring the tiredness had a rhythm of its own. It never announced itself; it was just a lower ceiling than before, higher some days than others, with the ordinary pressure of a shift pressing against a body that hadn’t fully caught up with itself yet. Nothing anyone would have flagged. Just a man doing his job a little less sure-footed than he used to be, and not thinking much of it, because what else was there to do but keep working.

Wednesday, the 30th of May, 2018. Around eight in the morning.

I was backing a cart out of the aisle. 2L 21-23 was the kind of location number you only ever read off a shelf label and never think about again, until it becomes the address of something. A blue cart, BV, loaded with three boxes that were heavier than they looked. Ordinary work, the kind I’d done a thousand times. Except that spring, “ordinary” was carrying more than it used to.

The cart caught. Not the whole cart, just its corner, hooking against the edge of the shelf as I pulled it back. And my little finger was exactly there, in that corner, in the half-second the cart and the shelf both wanted the same space.

I drew it the next day, when my chief needed to write a short report on the accident for Arbetsmiljöverket, the Swedish Work Environment Authority. That’s the normal procedure after any accident at work. The aisle, the shelves, the cart, an arrow for the motion, an asterisk for the exact point where it happened. I drew it with my left hand, the one with the tremor, the way you sometimes have to draw a thing to believe it happened the way it happened. Two lines of shelving, one cart, one small mark where a corner met a corner. Small enough to fit on a page. Large enough to end in a cast.

The drawing made the next day: the aisle, the shelves, the cart, and the exact corner where it happened.

I went home that same day, after more than thirteen hours at the hospital. That’s the procedure, though I didn’t really know it then; this accident was the first time I’d come in as an Akutmottagningen patient, an emergency case. I had to carry the pain in my finger from the morning until I finally got treatment that night.

The finger right after: the fracture, and the small wound it left.

I left with sick leave certified through the 10th of June, and a small backup prescription for something stronger than Alvedon in case the pain didn’t settle on its own. A referral had already been faxed for a follow-up about a week out, though no appointment slot existed yet when I left, and another referral was written for a control X-ray. The plan on paper: a week in the cast, then four weeks in a splint.

That same night: set, and in its cast.

On the 21st of June I went back for the cast to come off and an X-ray to check what was underneath. Occupational therapy started that same day, once a week at KUS Huddinge through the 3rd of August; after that I carried it on myself at home. A doctor’s certificate followed a few days later, making the time off official. By the time I clocked in again, on the 3rd of September, I had been away from work for more than three months.

I don’t know if I’ll ever be sure whether a stronger, more rested version of me would have kept that cart from catching at all. Maybe it was nothing. A corner, a shelf, bad luck, the kind of thing that happens to anyone on any Wednesday. But I know what that spring felt like from the inside: still finding my footing after treatment, tired in a way that came and went, working through it because that’s what you do. The accident wasn’t the cancer. But it happened in a body that the cancer, and the year spent fighting it, had quietly left less sure of itself than before.

My boss had a way of putting it that I’ve never forgotten: “Du har tur av otur.” You got lucky from the unlucky.

He wasn’t wrong. In eight-plus years in Sweden, I had never once taken a long summer holiday, not the kind other people take for granted. That summer of 2018, an accident gave me what nothing else had: a whole summer off, in the warmest part of the year, on doctor’s orders. A holiday I never would have booked for myself, handed to me by a cart that caught on a shelf.

The finger healed the way fingers do, which is to say not quite back to how it was. When I returned on the 3rd of September it still didn’t bend or grip the way it used to, so I kept doing the exercises at home, the way the therapist had shown me. And then it occurred to me: why only at home? The warehouse itself was full of practice. Every box lifted, every label scanned, every cart handle gripped became another repetition. The workplace that broke the finger became the place that finished retraining it.

What it left behind was smaller than a diagnosis and stranger than a lesson: the only long summer I’ve had here, and I owe it to an accident.

The Site That Didn’t Answer

The cast came off on the 21st of June, and occupational therapy ran weekly into August. The sick leave itself ran on until the 3rd of September, so the cart and the aisles, the ordinary rhythm of a shift, were still ahead of me that summer, not behind. But the other thread of that year hadn’t paused for any of it. It never did.

On the 23rd of July, a routine blood test came back with one number outside its usual range: white blood cells, higher than standard. Not dramatic on its own. The usual explanations are ordinary ones: an infection, some inflammation, a course of steroids, or physical and psychological stress such as an acute trauma, surgery or hard training. I had none of the other signs that usually ride along with it. No fever, no unexplained weight loss, no night sweats, nothing beyond the ordinary tiredness of that summer. Just the number, sitting there on its own.

I’ve wondered since whether that’s what it was. Seven weeks out from a fracture, still going every week to retrain a hand that didn’t quite know what to do with itself yet. Maybe some part of the body doesn’t fully distinguish between a threat that’s over and one that’s still being worked through. Maybe it was still on alert, still treating the repair as unfinished business. I can’t prove it. But of all the ordinary explanations on the list, it’s the one that fits the shape of that summer best: a body doing two kinds of healing at once, and one of them still showing up in the numbers.

Three days later, on the 26th of July, I was back at the hematology clinic. Eight doses of Mabthera by then, a full course, the kind of number that starts to feel less like treatment and more like a season of its own. The scan after the fourth dose had shown a response everywhere the disease had been found: prostate, urinary tract, bone marrow. This scan, after the eighth, told a quieter story. Everywhere else, the same good news held. One place didn’t move. The prostate was still enlarged, the same size it had been last time. It was the one site that hadn’t answered. The white cell count from three days earlier was noted too, mildly elevated, filed without alarm. Stable, on the whole, was still the word for it.

The clinic note from 26 July 2018, follow-up after Mabthera x 8. “Eko mår väl”: Eko is doing well. Weight stable, no night sweats, no fever. And, almost in passing, the catheter every other day since April.

The assessment: response at every site except the prostate, still enlarged. A new referral to Urology for another biopsy, “för att bekräfta diagnos”, to confirm the diagnosis.

By then the catheter had already become part of daily life, every other day since April. A prescription had run out and I hadn’t gotten around to renewing it, and a body that had been managing well enough on its own stopped doing so, quietly enough to ignore. It fit, somehow, alongside everything else that year: the treatment, the accident, the cast, now this. You find a way to carry what’s in front of you.

So a new referral went out, back to Urology, for another biopsy. This time it was aimed at that one stubborn site, to confirm what the scan couldn’t settle on its own. A blood test came first, timed carefully: a few days’ wait after the exam, so the numbers would read true. A week after that first elevated count, this second one, PSA, also higher than standard, came back and settled the direction: the biopsy would go ahead.

The Good News

The referral went out in July, aimed at the one site that hadn’t answered. It took until September to get an answer of its own.

On the 17th of September, 2018, a letter arrived that didn’t announce itself as an ending, and wasn’t one. It was just one actor, quietly, taking a bow and leaving the stage. The prostate, one of three addresses the disease had occupied since the diagnosis, came back clear.

The letter from Urology, 17 September 2018. “Detta är naturligtvis bra.” This is naturally good.

I read it twice. Not because it was complicated; it wasn’t. It was the kind of letter that fits in an envelope without needing a second one. I read it twice because good news, after enough waiting, doesn’t always land the way you’d expect. Not relief exactly. More like a held breath finally noticing it had somewhere to go.

It wasn’t the whole answer. Three addresses, and this letter only closed the book on one of them. Urology was done asking; hematology, the letter said plainly, might not be. I understood that even as I read the good part. One quiet section of a longer story had ended well. The rest of the story kept going, the way it always had. Not fixed, just steady.

Still, a letter that opens with “Bästa Munoraharjo!” and closes with no further controls needed here is a letter worth keeping. I did.

Back to Solna

A week and a half later, on Friday the 28th of September, I was back at Solna for the follow-up that Episode Seven left waiting behind a closed door. The booking letter named Kristina Sonnevi, the doctor whose name had stood behind every other doctor’s note so far. But the doctor across the desk that day was another hematologist, Hanna M. Ingelman-Sundberg. Even the appointment that was supposed to gather everything together arrived with one more new face.

What lay on that desk was the whole year: the April scan, the July note, the letter from Urology eleven days earlier. And one smaller thing I noticed most of all. The white cell count that had sat elevated since July, unresolved through August, was back where it belonged by the time I walked in. Whatever nudged it up that summer, whether the fracture, the retraining or some quieter cause never pinned down, had settled on its own, filed without needing a name.

Two threads that had been running since summer, the one stubborn site and a number that wouldn’t explain itself, both closed out within the same eleven days. Not because anything dramatic happened. Because enough time had passed, and the body, given room, did what bodies do. What remained was not treatment but watching.

Post-Treatment Life

The catheter that started as an inconvenience in April 2018 didn’t go away when the rest of the year’s threads tied off. It became a fact of daily life instead: every other day, then just daily life, the kind of detail you stop mentioning to people because it stopped feeling like news. It ran that way through 2018, into 2019, into 2020. Around it, everything else kept its ordinary shape: festivals, the Sigtuna Christmas market, Christmas the way Christmas always looks. It took a second prostate operation, in September 2020, before I could start to free myself from it.

A summer afternoon at a horse farm. Life after treatment kept its ordinary shape: open fields, grazing horses, a sky that couldn’t decide.

Underneath the ordinary shape, a quieter rhythm kept time. Blood drawn on a schedule nobody outside a hematology department would ever notice: May 2019, June 2019, June 2020, again later that June, August, September. Watchful waiting isn’t a dramatic phrase, and it isn’t meant to be. It’s a lab slip, filed, followed by nothing, which is exactly the point.

Camera and spotting scope set up by the water in autumn. Birdwatching is mostly patience: you set up, you watch, you wait for something to move. Watchful waiting, of a gentler kind.

The Pandemic Years

Then the world changed shape around the waiting.

In March 2020, Covid-19 reached Sweden. On the 16th of that month, the Public Health Agency, Folkhälsomyndigheten, asked everyone aged 70 and over to limit their contact with other people as far as possible. No shops, no crowded buses, no visits. I wasn’t seventy; I was 57.

But age wasn’t the only way into the risk group. A blood cancer, and a body that had spent months on Mabthera, put me inside it just the same. Mabthera works by clearing out part of the immune system. On paper I was “stable”. In a pandemic, stable and safe were not the same word.

So I stayed home. For weeks at a stretch, I lived behind my own front door and kept every contact I didn’t strictly need at arm’s length. It wasn’t panic. It was what I had done since the diagnosis: read what the authorities said, work out what it meant for a body like mine, and build a routine that lived up to it.

A queue outside Systembolaget in Huddinge, April 2020. People had started standing 1.5 to 2 metres apart. Nobody had told us how to live yet, only how far apart to stand.

Masks weren’t new to me. Whenever I had influenza or anything like it, I wore one, so putting one on to go out, for groceries or just for exercise, came automatically. What changed was the scale. I bought masks in bulk and in many types, kept some in my bag so I always had one wherever I went, and a reserve at home. At one point I even bought a full-face respirator with goggles, the kind that looks ready for a nuclear war, just to find out which mask would really keep the virus away from me.

Which mask really keeps a virus out? At home, May 2020, trying the full-face respirator: ready, it seemed, for a nuclear war.

The stress was real anyway. When the thing you’re guarding against is invisible, you’re never quite sure the guarding is enough.

One habit I already had helped more than ever. Since the lymphoma, I had been getting my vaccinations every year, sometime between September and November, as regular as the leaves turning. I took every vaccine I was offered: influenza every autumn, the pneumococcal vaccine against pneumonia, and, once it existed, the vaccine against Covid-19. In those years, that autumn appointment stopped being a routine and became part of the armour.

The watchful waiting didn’t pause for any of it. Blood was still drawn in June, August and September 2020. The second prostate operation, the one that finally began to free me from the catheter, happened that September too, in the middle of it all. The day before I was admitted, I had to take a Covid test at KUS Huddinge.

Work, meanwhile, wanted me back. My chief offered me money as an incentive to come in again in person. I understood why: a warehouse doesn’t run from a kitchen table. But getting there meant public transport, and public transport meant exactly the kind of crowd I’d been told to avoid.

So I solved it the only way that made sense to me. In March 2020, I ordered an electric bicycle from Biketown.se, an online shop in Falun, Dalarna. Then I waited. It didn’t reach me in Huddinge until May, two months later. It seemed everyone had had the same idea that spring, and the whole supply chain was waiting with me.

In between, I borrowed someone else’s e-bike. Its battery was in such poor shape that every ride came with a small calculation of whether it would get me home.

The e-bike from Falun, with a Canada goose inspecting it. Bought in the pandemic so I could get to work without a crowded bus, it became something more: freedom I could pedal.

Back at the warehouse, the precautions came with me. For months I wore a mask every day at work, uncomfortable as it was, and everywhere else I went. In my pocket I always carried hand sanitiser and packs of sterile wipes. They weren’t only for my own hands but for everything I touched: keyboard and mouse, tools, my work table, the cart handles, whatever passed through my hands in a shift.

The bike from Falun was made for summer roads. So in August 2021, I ordered a second one, a winter e-bike, from Banggood.com. From that winter on, the ride to work no longer depended on the season.

In late October 2020, the special advice for people over seventy and for risk groups was lifted. From then on we were asked to follow the same rules as everyone else. The virus hadn’t gone anywhere, of course. The caution simply became mine to carry.

A near-empty commuter train, next stop Flemingsberg, October 2020. The crowds I had been told to avoid had mostly stayed home too.

The pandemic changed how the hospital kept watch, too. On the 20th of October 2021, a letter from Solna booked a different kind of appointment: a videobesök, a video call. It was set for Friday the 5th of November at ten in the morning, with a doctor I hadn’t met before, Sophia Maassarani.

Blood was drawn a few days ahead, as always, the one part that still needed a body in a room. Then an app on my phone replaced the waiting room. BankID confirmed it was really me, and a camera and microphone stood in for a chair across a desk. Three years on from the last thing this series told you about directly, I was still being checked on, just through a screen now instead of a corridor.

That’s the shape watchful waiting settles into, eventually. It isn’t an emergency revisited, just a standing appointment with a body that once surprised everyone, including itself.

And the virus itself? Thank God, it never reached me. I tested at least twice during those years, both times at home: a swab, a small plastic cassette, fifteen minutes on the timer. Each time, a single line. Negative. I still have a photo of one from March 2022, the cassette beside my watch as it counted down, as if I needed proof that I had come through.

A home antigen test, March 2022. One line at C, none at T: negative. On the watch, fifteen minutes, “Klar”.

What Stayed: The Diet, Years Later

The campaign didn’t need to run at wartime numbers forever. Once the scale stopped being an emergency, the 3,000-plus-calorie days stood down on their own. But something from that stretch never fully left. Walk into the kitchen even now and the same cast is still reporting for duty, just working a quieter shift.

Bulgur, mannagryn, couscous: whole grains that showed up because they were cheap, filling and easy on a stomach that had already been asked for a lot. Pumpkin seeds, sunflower seeds, flaxseed, chia and sesame, measured out in small spoonfuls of what a dietitian’s brochure calls “nutrient-dense”, which back then just meant more without eating more. Peanuts, bananas, Marie biscuits, coconut milk, herring, cooking margarine, a carton of meat broth: the unglamorous backbone of meals a body could actually get through.

And beside them, still, the supplements. Supreme Mass, the same weight-gain formula from the fight to hold ground. Whey-80 protein powder. Protein bars from Star Nutrition and Goodlife, the kind you carry in a bag the way other people carry gum.

A memory: the table. Tea, supplements, a tablet for reading everything I could find. The emergency kit that slowly became an ordinary kitchen.

None of it stayed for nostalgia’s sake. It stayed because the habit outlived the reason for it. What started as ammunition against a number on a scale became, over the years, simply how I eat. It’s proof that “normal life” doesn’t always mean putting everything back the way it was. Sometimes it means keeping the parts of the emergency that turned out to be good for you, long after the emergency itself is over.

Closing the Series

Eight episodes. A diagnosis: a stage IV lymphoma scattered across three addresses in one body. Treatments and scans, and a hand caught in a shelf on an ordinary Wednesday. A catheter that became routine, a letter that closed one thread and left others open, a pandemic spent behind my own front door, and years of watchful waiting that are still, quietly, watching.

I didn’t write this as a medical record. I wrote it because somewhere in Huddinge, in Solna, in a country I’ve now called home for more than sixteen years, a version of me needed to build something out of what was happening to him: a system, a set of tools, a way of staying informed enough to own his illness instead of just enduring it. Medical tools. Digital ones. A diet rebuilt from scratch and, years later, still in the kitchen. A creative life, this website and this series, that kept running the whole time. Not despite the treatment but alongside it, because stopping it never felt like the right kind of rest.

None of that was passive. I want to be honest about that, even now: I didn’t wait for this to be over. I read everything I could get my hands on. I asked questions in a language that wasn’t my first, in a healthcare system that wasn’t the one I grew up in, mostly on my own. And I’m still here. Not just in the biological sense the blood tests keep confirming, but as myself.

And yet this is not an ending, not really. I have to close Testimony with this eighth episode, but my journey with lymphoma never quite ends. Like millions of people who have lived through cancer, I live with a small margin: a life after cancer can one day meet cancer again, the same kind or another. I have no precise idea what lies ahead. But two things I know for certain today. First, my marginal zone lymphoma remains under watchful waiting, checked on, still quiet. Second, since I turned sixty, a letter from RCC Stockholm Gotland has arrived every second year, as it does for everyone in Sweden between 60 and 74. It offers a free home test for hidden blood in the stool, an early check for cancer of the colon and rectum. The latest one came this August. I’ll take it the way I’ve taken everything else: read it, understand it, do it.

A mute swan running across the water to take off. Heavy things can still fly; they just need a longer run-up.

So this isn’t a conclusion. It’s a transmission: from me, at every point along this timeline, to whoever’s reading this now with a diagnosis they don’t have words for yet, or a scan they’re waiting on, or a strange, small injury that happened at the worst possible time and turned out, later, to mean something else entirely. You did not choose this chapter. But you get to decide what you build inside it.

Testimony started as a way of telling my own story truthfully. It ends, eight episodes later, as something I’m handing to you.

This is the final episode of Testimony. Thank you for reading. Start again from Episode 1 — The Body Knew First.

© AbeArtsSweden — Testimony is a personal blog series written in dialogue with memory, documents, and time.

Longyearbyen, Svalbard, 29–31 mars 2018. Nattåg från Stockholm Central, flyg från Oslo, två nätter på Funken Lodge. De gamla gruvtornen står kvar ovanför staden, lämnade där arbetet tog slut.

En olycka, mitt i berättelsen

Svalbard var ett test, på sitt sätt: kunde en kropp som tillbringat månader under behandling fortfarande stå ut två nätter nära Nordpolen och kalla det semester? Det kunde den. Jag kom hem igen.

Men att komma tillbaka till jobbet var inte detsamma som att komma tillbaka till full styrka. Den våren hade tröttheten en egen rytm. Den gjorde sig aldrig till känna; det var bara ett lägre tak än förut, högre vissa dagar än andra, medan den vanliga pressen från ett arbetspass tryckte mot en kropp som ännu inte hunnit ikapp sig själv. Inget någon skulle ha reagerat på. Bara en man som gjorde sitt jobb lite mindre stadigt än förr, utan att tänka så mycket på det, för vad fanns det annat att göra än att fortsätta arbeta.

Onsdagen den 30 maj 2018. Runt åtta på morgonen.

Jag backade ut en vagn ur gången. 2L 21-23 var den sortens platsnummer man bara läser av en hylletikett och aldrig tänker på igen, tills det blir adressen till något. En blå vagn, BV, lastad med tre lådor som var tyngre än de såg ut. Vanligt arbete, sådant jag gjort tusen gånger. Fast den våren bar “vanligt” på mer än det brukade.

Vagnen krokade. Inte hela vagnen, bara hörnet, som hakade i hyllkanten när jag drog den bakåt. Och mitt lillfinger var precis där, i det hörnet, i den halva sekund då vagnen och hyllan båda ville ha samma plats.

Jag ritade det dagen efter, när min chef behövde skriva en kort rapport om olyckan till Arbetsmiljöverket. Så går det till efter varje olycka på jobbet. Gången, hyllorna, vagnen, en pil för rörelsen, en stjärna för exakt den punkt där det hände. Jag ritade med vänster hand, den som darrar, så som man ibland måste rita en sak för att tro att den hände på det sätt den hände. Två hyllrader, en vagn, ett litet märke där ett hörn mötte ett hörn. Litet nog att rymmas på ett papper. Stort nog att sluta i gips.

Teckningen gjord dagen efter: gången, hyllorna, vagnen och exakt det hörn där det hände.

Jag kom hem samma dag, efter mer än tretton timmar på sjukhuset. Så är rutinen, fast det visste jag inte riktigt då; den här olyckan var första gången jag kom in som patient på Akutmottagningen. Jag fick bära smärtan i fingret från morgonen tills jag äntligen fick behandling på kvällen.

Fingret direkt efteråt: frakturen, och det lilla sår den lämnade.

Jag gick därifrån med sjukskrivning till och med den 10 juni och ett litet reservrecept på något starkare än Alvedon, ifall smärtan inte gav med sig av sig själv. En remiss för återbesök om ungefär en vecka hade redan faxats iväg, fast det inte fanns någon tid bokad när jag gick, och ytterligare en remiss skrevs för en kontrollröntgen. Planen på papperet: en vecka i gips, sedan fyra veckor i skena.

Samma kväll: fingret lagt tillrätta och gipsat.

Den 21 juni gick jag tillbaka för att ta av gipset och röntga det som fanns under. Arbetsterapin började samma dag, en gång i veckan på KUS Huddinge till och med den 3 augusti; efter det fortsatte jag själv hemma. Ett läkarintyg kom några dagar senare och gjorde ledigheten officiell. När jag stämplade in igen, den 3 september, hade jag varit borta från jobbet i mer än tre månader.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att vara säker på om en starkare, mer utvilad version av mig hade kunnat hindra vagnen från att haka i. Kanske var det ingenting. Ett hörn, en hylla, otur, sådant som händer vem som helst en vanlig onsdag. Men jag vet hur den våren kändes inifrån: fortfarande på jakt efter fotfästet efter behandlingen, trött på ett sätt som kom och gick, och jag jobbade vidare för att det är så man gör. Olyckan var inte cancern. Men den hände i en kropp som cancern, och året av kamp mot den, i tysthet hade gjort mindre säker på sig själv än förut.

Min chef hade ett sätt att säga det som jag aldrig har glömt: “Du har tur av otur.”

Han hade inte fel. På mer än åtta år i Sverige hade jag aldrig tagit en lång sommarsemester, inte den sortens som andra tar för given. Den sommaren 2018 gav en olycka mig det som inget annat hade gett: en hel sommar ledig, under årets varmaste tid, på läkarens order. En semester jag aldrig skulle ha bokat åt mig själv, överlämnad av en vagn som krokade i en hylla.

Fingret läkte så som fingrar gör, det vill säga inte riktigt tillbaka till hur det var. När jag kom tillbaka den 3 september kunde det fortfarande inte böjas eller greppa som förut, så jag fortsatte med övningarna hemma, så som arbetsterapeuten hade visat. Och sedan slog det mig: varför bara hemma? Själva lagret var fullt av träning. Varje lyft låda, varje skannad etikett, varje vagnshandtag jag grep blev ännu en repetition. Arbetsplatsen som bröt fingret blev platsen som tränade färdigt det.

Det som blev kvar var mindre än en diagnos och märkligare än en läxa: den enda långa sommar jag haft här, och den har jag en olycka att tacka för.

Platsen som inte svarade

Gipset togs av den 21 juni och arbetsterapin pågick varje vecka in i augusti. Själva sjukskrivningen varade ända till den 3 september, så vagnen och gångarna, arbetspassets vanliga rytm, låg fortfarande framför mig den sommaren, inte bakom. Men årets andra tråd hade inte pausat för något av det. Det gjorde den aldrig.

Den 23 juli kom ett rutinmässigt blodprov tillbaka med ett värde utanför det vanliga: de vita blodkropparna, högre än normalt. Inte dramatiskt i sig. De vanliga förklaringarna är vardagliga: en infektion, någon inflammation, en kur kortison, eller fysisk och psykisk stress som ett akut trauma, en operation eller hård träning. Jag hade inga av de andra tecknen som brukar följa med. Ingen feber, ingen oförklarlig viktnedgång, inga nattliga svettningar, inget utöver den vanliga tröttheten den sommaren. Bara värdet, där det stod för sig självt.

Jag har undrat sedan dess om det var det. Sju veckor efter en fraktur, fortfarande varje vecka på väg för att träna upp en hand som inte riktigt visste vad den skulle göra av sig själv. Kanske skiljer en del av kroppen inte helt mellan ett hot som är över och ett som fortfarande bearbetas. Kanske var den fortfarande i beredskap och behandlade lagningen som ett oavslutat ärende. Jag kan inte bevisa det. Men av alla vardagliga förklaringar på listan är det den som bäst passar formen på den sommaren: en kropp som läkte på två sätt samtidigt, och det ena syntes fortfarande i siffrorna.

Tre dagar senare, den 26 juli, var jag tillbaka på hematologen. Åtta doser Mabthera vid det laget, en hel kur, den sortens siffra som börjar kännas mindre som behandling och mer som en egen årstid. Undersökningen efter den fjärde dosen hade visat behandlingssvar överallt där sjukdomen hittats: prostata, urinvägar, benmärg. Den här undersökningen, efter den åttonde, berättade en tystare historia. Överallt annars höll samma goda besked. En plats rörde sig inte. Prostatan var fortfarande förstorad, lika stor som förra gången. Det var den enda platsen som inte hade svarat. De vita blodkropparna från tre dagar tidigare noterades också, lätt förhöjda, registrerade utan oro. Stabil, i stort sett, var fortfarande ordet.

Journalanteckningen från 26 juli 2018, uppföljning efter Mabthera x 8. “Eko mår väl.” Vikten stabil, inga nattliga svettningar, ingen feber – och, nästan i förbigående, katetern varannan dag sedan april.

Bedömningen: behandlingssvar på alla stationer utom prostatan, som fortfarande är förstorad. En ny remiss till urologen för förnyad biopsi, “för att bekräfta diagnos”.

Vid det laget hade katetern redan blivit en del av vardagen, varannan dag sedan april. Ett recept hade tagit slut och jag hade inte kommit mig för att förnya det, och en kropp som klarat sig hyggligt på egen hand slutade med det, tyst nog att kunna ignoreras. Det passade på något sätt in bland allt annat det året: behandlingen, olyckan, gipset, och nu detta. Man hittar ett sätt att bära det som ligger framför en.

Så en ny remiss skickades, tillbaka till urologen, för ännu en biopsi. Den här gången riktad mot just den envisa platsen, för att bekräfta det som undersökningen inte kunde avgöra på egen hand. Först ett blodprov, noga tajmat: några dagars väntan efter undersökningen, så att värdena skulle bli rättvisande. En vecka efter det första förhöjda värdet kom det andra, PSA, också högre än normalt, och avgjorde riktningen: biopsin skulle bli av.

De goda nyheterna

Remissen gick iväg i juli, riktad mot den enda platsen som inte hade svarat. Det tog till september att få ett eget svar.

Den 17 september 2018 kom ett brev som inte utgav sig för att vara ett slut, och inte heller var det. Det var bara en skådespelare som i tysthet bugade och lämnade scenen. Prostatan, en av tre adresser som sjukdomen hade haft sedan diagnosen, var fri.

Brevet från urologen, 17 september 2018. “Detta är naturligtvis bra.”

Jag läste det två gånger. Inte för att det var komplicerat; det var det inte. Det var den sortens brev som ryms i ett kuvert utan att behöva ett till. Jag läste det två gånger för att goda nyheter, efter tillräckligt lång väntan, inte alltid landar som man tror. Inte precis lättnad. Mer som ett hållet andetag som äntligen märker att det har någonstans att ta vägen.

Det var inte hela svaret. Tre adresser, och brevet stängde bara boken för en av dem. Urologen hade inget mer att fråga om; hematologen, stod det rakt ut, kanske hade det. Det förstod jag redan när jag läste det goda. En stilla del av en längre berättelse hade slutat väl. Resten av berättelsen fortsatte, så som den alltid gjort. Inte lagad, bara stadig.

Ändå: ett brev som börjar med “Bästa Munoraharjo!” och slutar med att inga fler kontroller behövs här är ett brev värt att spara. Det gjorde jag.

Tillbaka till Solna

En och en halv vecka senare, fredagen den 28 september, var jag tillbaka i Solna för det återbesök som avsnitt sju lämnade väntande bakom en stängd dörr. Kallelsen angav Kristina Sonnevi, läkaren vars namn hade stått bakom varje annan läkares anteckning dittills. Men läkaren på andra sidan skrivbordet den dagen var en annan hematolog, Hanna M. Ingelman-Sundberg. Till och med besöket som skulle samla ihop allt kom med ännu ett nytt ansikte.

På skrivbordet låg hela året: aprilundersökningen, julianteckningen, brevet från urologen elva dagar tidigare. Och en mindre sak som jag lade märke till mest av allt. De vita blodkropparna, som legat förhöjda sedan juli och förblivit oförklarade genom augusti, var tillbaka där de hörde hemma när jag klev in. Vad som än hade knuffat upp dem den sommaren, frakturen, träningen eller någon tystare orsak som aldrig fick ett namn, hade lagt sig av sig själv, arkiverat utan att behöva en förklaring.

Två trådar som löpt sedan sommaren, den envisa platsen och ett värde som inte ville förklara sig, avslutades båda inom samma elva dagar. Inte för att något dramatiskt hände. Utan för att tillräckligt lång tid hade gått, och kroppen, när den fick utrymme, gjorde vad kroppar gör. Det som återstod var inte behandling utan bevakning.

Livet efter behandlingen

Katetern som började som ett besvär i april 2018 försvann inte när årets andra trådar knöts ihop. Den blev i stället en del av vardagen: varannan dag, sedan bara vardag, den sortens detalj man slutar nämna för folk eftersom den slutat kännas som en nyhet. Så fortsatte det genom 2018, in i 2019, in i 2020. Runt omkring behöll allt annat sin vanliga form: festivaler, julmarknaden i Sigtuna, julen som julen alltid ser ut. Det krävdes en andra prostataoperation, i september 2020, innan jag kunde börja frigöra mig från den.

En sommareftermiddag vid en hästgård. Livet efter behandlingen behöll sin vanliga form: öppna hagar, betande hästar, en himmel som inte kunde bestämma sig.

Under den vanliga formen höll en tystare rytm takten. Blodprover enligt ett schema som ingen utanför en hematologavdelning någonsin skulle lägga märke till: maj 2019, juni 2019, juni 2020, igen senare i juni, augusti, september. Aktiv väntan är inget dramatiskt uttryck, och det är inte meningen att det ska vara det. Det är en labbremiss, arkiverad, följd av ingenting, vilket är precis poängen.

Kamera och tubkikare vid vattnet en höstdag. Fågelskådning är mest tålamod: man ställer upp, tittar och väntar på att något ska röra sig. Aktiv väntan, fast av det mildare slaget.

Pandemiåren

Sedan ändrade världen form runt väntan.

I mars 2020 nådde covid-19 Sverige. Den 16 mars bad Folkhälsomyndigheten alla som var 70 år och äldre att så långt som möjligt begränsa sina kontakter med andra människor. Inga butiker, inga fulla bussar, inga besök. Jag var inte sjuttio; jag var 57.

Men åldern var inte den enda vägen in i riskgruppen. En blodcancer, och en kropp som tillbringat månader med Mabthera, placerade mig där ändå. Mabthera verkar genom att rensa bort en del av immunförsvaret. På papperet var jag “stabil”. I en pandemi var stabil och säker inte samma ord.

Så jag stannade hemma. I veckor i sträck levde jag bakom min egen ytterdörr och höll varje kontakt jag inte absolut behövde på armlängds avstånd. Det var inte panik. Det var det jag gjort sedan diagnosen: läsa vad myndigheterna sa, förstå vad det innebar för en kropp som min, och bygga en rutin som levde upp till det.

Kö utanför Systembolaget i Huddinge, april 2020. Folk hade börjat hålla 1,5–2 meters avstånd. Ingen hade ännu sagt hur vi skulle leva – bara hur långt isär vi skulle stå.

Munskydd var inget nytt för mig. När jag hade influensa eller något liknande bar jag alltid ett, så att ta på mig ett när jag gick ut, för att handla eller bara för att träna, kom av sig självt. Det som ändrades var omfattningen. Jag köpte munskydd i stora mängder och av många sorter, hade några i väskan så att jag alltid hade ett var jag än gick, och ett förråd hemma. En gång köpte jag till och med en helmask med skyddsglasögon, en sådan som ser redo ut för ett kärnvapenkrig, bara för att ta reda på vilket skydd som verkligen skulle hålla viruset borta från mig.

Vilket munskydd håller verkligen viruset borta? Hemma, maj 2020, med helmasken på – redo, verkade det, för ett kärnvapenkrig.

Oron var verklig ändå. När det man skyddar sig mot är osynligt är man aldrig riktigt säker på att skyddet räcker.

En vana jag redan hade hjälpte mer än någonsin. Sedan lymfomet hade jag vaccinerat mig varje år, någon gång mellan september och november, lika regelbundet som löven skiftar färg. Jag tog varje vaccin jag erbjöds: influensa varje höst, pneumokockvaccin mot lunginflammation, och, när det väl fanns, vaccinet mot covid-19. Under de åren slutade höstens vaccinationstid att vara en rutin och blev en del av rustningen.

Den aktiva väntan pausade inte för något av det. Blodprover togs fortfarande i juni, augusti och september 2020. Den andra prostataoperationen, den som till slut började frigöra mig från katetern, skedde också den september, mitt i alltihop. Dagen innan jag lades in fick jag ta ett covidtest på KUS Huddinge.

Jobbet ville samtidigt ha tillbaka mig. Min chef erbjöd mig pengar som incitament för att komma in igen på plats. Jag förstod varför: ett lager drivs inte från ett köksbord. Men att ta mig dit betydde kollektivtrafik, och kollektivtrafik betydde precis den sortens trängsel jag hade uppmanats att undvika.

Så jag löste det på det enda sätt som var rimligt för mig. I mars 2020 beställde jag en elcykel från Biketown.se, en nätbutik i Falun i Dalarna. Sedan väntade jag. Den nådde mig i Huddinge först i maj, två månader senare. Det verkade som att alla hade fått samma idé den våren, och hela leveranskedjan väntade med mig.

Under tiden lånade jag någon annans elcykel. Batteriet var i så dåligt skick att varje tur kom med en liten kalkyl över om det skulle räcka hela vägen hem.

Elcykeln från Falun, med en kanadagås som inspekterar den. Köpt under pandemin för att kunna ta mig till jobbet utan trånga bussar – och den blev något mer: frihet att trampa.

Tillbaka på lagret följde försiktigheten med mig. I månader bar jag munskydd varje dag på jobbet, hur obekvämt det än var, och överallt annars där jag rörde mig. I fickan hade jag alltid handsprit och förpackningar med sterila våtservetter. De var inte bara till mina egna händer utan till allt jag rörde vid: tangentbord och mus, verktyg, mitt arbetsbord, vagnshandtagen, vad som än passerade genom mina händer under ett pass.

Cykeln från Falun var gjord för sommarvägar. Så i augusti 2021 beställde jag en till, en vintercykel med elmotor, från Banggood.com. Från den vintern och framåt hängde vägen till jobbet inte längre på årstiden.

I slutet av oktober 2020 upphävdes de särskilda råden för personer över sjuttio och för riskgrupper. Från och med då ombads vi följa samma regler som alla andra. Viruset hade förstås inte försvunnit. Försiktigheten blev helt enkelt min att bära.

Ett nästan tomt pendeltåg, nästa station Flemingsberg, oktober 2020. Trängseln jag skulle undvika hade för det mesta också stannat hemma.

Pandemin ändrade också hur sjukhuset höll vakt. Den 20 oktober 2021 bokade ett brev från Solna en annan sorts besök: ett videobesök. Det var satt till fredagen den 5 november klockan tio på förmiddagen, med en läkare jag inte träffat förut, Sophia Maassarani.

Blodprovet togs några dagar innan, som alltid, den enda delen som fortfarande krävde en kropp i ett rum. Sedan ersatte en app i telefonen väntrummet. BankID bekräftade att det verkligen var jag, och en kamera och en mikrofon fick ersätta stolen på andra sidan skrivbordet. Tre år efter det senaste den här serien berättat om direkt blev jag fortfarande kontrollerad, bara genom en skärm nu i stället för en korridor.

Det är den formen aktiv väntan till slut tar. Inte en nödsituation som återbesöks, bara en stående tid med en kropp som en gång överraskade alla, sig själv inräknad.

Och själva viruset? Gudskelov nådde det mig aldrig. Jag testade mig minst två gånger under de åren, båda gångerna hemma: en pinne, en liten plastkassett, femton minuter på timern. Varje gång ett enda streck. Negativt. Jag har fortfarande ett foto av ett av dem från mars 2022, kassetten bredvid klockan medan den räknade ner, som om jag behövde bevis på att jag hade klarat mig igenom.

Ett antigentest hemma, mars 2022. Ett streck vid C, inget vid T: negativt. På klockan femton minuter, “Klar”.

Det som stannade kvar: kosten, flera år senare

Kampanjen behövde inte köras med krigstidssiffror för alltid. När vågen slutade vara en nödsituation fick dagarna med över 3 000 kalorier lugnt träda tillbaka. Men något från den perioden lämnade aldrig helt. Gå in i köket även nu, och samma ensemble ställer fortfarande upp i tjänst, bara på ett lugnare pass.

Bulgur, mannagryn, couscous: fullkorn som dök upp för att de var billiga, mättande och snälla mot en mage som redan fått be om mycket. Pumpafrön, solrosfrön, linfrön, chia och sesam, uppmätta i små skedar av det en dietistbroschyr kallar “näringstätt”, vilket då bara betydde mer utan att äta mer. Jordnötter, bananer, Mariekex, kokosmjölk, sill, matfett, ett paket köttbuljong: den oglamorösa ryggraden i måltider som en kropp faktiskt orkade med.

Och bredvid dem, fortfarande, kosttillskotten. Supreme Mass, samma viktökningspulver från kampen om att hålla ställningarna. Whey-80 proteinpulver. Proteinbars från Star Nutrition och Goodlife, sådana man bär i väskan som andra bär tuggummi.

Ett minne: bordet. Te, kosttillskott, en surfplatta för att läsa allt jag kunde hitta. Nödförrådet som långsamt blev ett vanligt kök.

Inget av det stannade av nostalgiska skäl. Det stannade för att vanan överlevde anledningen till den. Det som började som ammunition mot en siffra på en våg blev med åren helt enkelt mitt sätt att äta. Det bevisar att “vanligt liv” inte alltid betyder att allt ställs tillbaka som det var. Ibland betyder det att behålla de delar av nödläget som visade sig vara bra för en, långt efter att själva nödläget är över.

Seriens avslutning

Åtta avsnitt. En diagnos: ett lymfom i stadium IV, utspritt på tre adresser i en och samma kropp. Behandlingar och undersökningar, och en hand som fastnade mot en hylla en vanlig onsdag. En kateter som blev rutin, ett brev som stängde en tråd och lämnade andra öppna, en pandemi tillbringad bakom min egen ytterdörr, och år av aktiv väntan som fortfarande, i tysthet, håller vakt.

Jag skrev inte det här som en journal. Jag skrev det för att någonstans i Huddinge, i Solna, i ett land jag nu kallat hem i mer än sexton år, behövde en version av mig bygga något av det som hände honom: ett system, en uppsättning verktyg, ett sätt att hålla sig tillräckligt informerad för att äga sin sjukdom i stället för att bara uthärda den. Medicinska verktyg. Digitala. En kost byggd från grunden och, flera år senare, fortfarande i köket. Ett kreativt liv, den här webbplatsen och den här serien, som fortsatte hela tiden. Inte trots behandlingen utan vid sidan av den, eftersom att stoppa det aldrig kändes som rätt sorts vila.

Inget av det var passivt. Det vill jag vara ärlig med, även nu: jag väntade inte på att det skulle ta slut. Jag läste allt jag kom över. Jag ställde frågor på ett språk som inte var mitt första, i ett sjukvårdssystem som inte var det jag vuxit upp i, mestadels på egen hand. Och jag är fortfarande här. Inte bara i den biologiska mening som blodproverna fortsätter att bekräfta, utan som mig själv.

Och ändå är det här inget slut, inte egentligen. Jag måste avsluta Testimony med det här åttonde avsnittet, men min resa med lymfomet tar aldrig riktigt slut. Som miljontals människor som levt igenom cancer lever jag med en liten marginal: ett liv efter cancer kan en dag möta cancer igen, samma sort eller en annan. Jag vet inte exakt vad som väntar. Men två saker vet jag säkert i dag. För det första står mitt marginalzonslymfom kvar under aktiv väntan, kontrollerat, fortfarande tyst. För det andra har ett brev från RCC Stockholm Gotland kommit vartannat år sedan jag fyllde sextio, som det gör till alla i Sverige mellan 60 och 74. Det erbjuder ett kostnadsfritt hemtest för osynligt blod i avföringen, en tidig kontroll för cancer i tjocktarm och ändtarm. Det senaste kom i augusti. Jag tar emot det som jag tagit emot allt annat: läser det, förstår det, gör det.

En knölsvan springer över vattnet för att lyfta. Tunga saker kan fortfarande flyga – de behöver bara en längre ansats.

Så det här är ingen slutsats. Det är en sändning: från mig, vid varje punkt längs den här tidslinjen, till den som läser det här nu med en diagnos hen ännu inte har ord för, eller en undersökning hen väntar på svar från, eller en märklig liten skada som hände vid sämsta tänkbara tidpunkt och senare visade sig betyda något helt annat. Du valde inte det här kapitlet. Men du får bestämma vad du bygger inuti det.

Testimony började som ett sätt att berätta min egen historia sanningsenligt. Den slutar, åtta avsnitt senare, som något jag lämnar över till dig.

Det här är det sista avsnittet av Testimony. Tack för att du läste. Börja om från avsnitt 1 — The Body Knew First.

© AbeArtsSweden — Testimony är en personlig bloggserie skriven i dialog med minnet, dokument och tid.

This episode moves in three acts: the illness as the world itself, a two-night escape to Svalbard that tested what remained of it, and the scan that later confirmed what the escape had already shown. What follows opens where every performance does — with the cast.

The Casting Call

Two blooms, two conditions.

Before any of this had a name, my body was a world I never had to think about — a quiet republic where blood carried oxygen, lymph carried defense, and every cell knew its part without applause. I didn’t know the borders of that world until something crossed them.

Blood cancer arrived first, not as a single villain but as a kind of casting call. Leukemia, lymphoma, myeloma — three different plays that can be staged in the same theatre: the bone marrow, the immune system. Whichever one takes the part, the tell is similar — a tiredness that doesn’t lift, bruises that show up uninvited, infections that linger, glands that swell, weight that goes missing, nights that sweat through themselves. My part was cast for lymphoma.

Lymphoma set the scene in my lymph nodes — small outposts stationed at the neck, the underarms, the groin, that had always worked quietly backstage. Suddenly one of them stepped into the light: a painless swelling that wouldn’t leave. Around it, a chorus gathered — fatigue, fever, night sweats, itching, a weight loss I hadn’t asked for. None of them shouted. They just stayed on stage.

Non-Hodgkin’s lymphoma turned out to be the wider company behind that first appearance — more than sixty understudies waiting in the wings, most of them (mine included) cast from B-cells rather than T-cells. Some of these roles are aggressive: fast, loud, impossible to ignore, demanding treatment now. Others are indolent — they move so slowly you can almost forget they’re part of the play at all, standing still in the wings until they decide to speak.

Mine spoke quietly, and it staged itself outside the usual venue. Marginal zone lymphoma comes in three different addresses inside the lymphatic architecture — nodal, splenic, or extranodal, meaning it sets up somewhere other than a lymph node itself. Mine chose extranodal: MALT lymphoma, named for the mucosa-associated tissue it prefers, and it didn’t stop at one location. By the time it was mapped, it had taken parts in the prostate, the seminal vesicles, and the bone marrow — stage IV, the full company scattered across several addresses of the same body at once. It’s still an indolent role even at that scale: slow, quiet, more interested in sitting still than announcing itself.

The rest of the cast, though — that’s where the story gets crowded. A hematologist reading the shape of the disease and choosing the play’s direction. An oncology nurse administering what the director prescribed. A radiologist reading the imaging for scenes the eye can’t see. Later, a dietitian, a physical therapist, each stepping in for their scene.

And once a month, the same recurring actor walked in through a vein: MabThera. Rituximab, if you want its other name — an antibody that finds lymphoma cells by a signature only it can read, and marks them the way a stage manager marks a light cue, so the body’s own crew can take them down. Four sessions, once a month, the same entrance every time.

I wasn’t alone on this particular stage, even if it felt that way some nights. Elsewhere in Sweden that same year, roughly two thousand people opened this exact kind of play in their own bodies — most of them, like me, well past their twenties. Some of their productions ran fast and aggressive; most, like mine, ran slow. About two in three are still watching the play ten years on.

The curtain never really falls, either. There’s no clean bow where the illness exits and ordinary life walks back on. What comes after is its own act — watchful waiting, they call it clinically, though “waiting” undersells it. Blood drawn on a schedule. Scans booked years apart. A body that learned, once, how quickly the cast can change, and that doesn’t quite forget it.

That’s the stage this next stretch of the story stands on. Not a diagnosis reported from outside, but a world that had actors moving through it — and I was the world they played in.

The Stage Takes a Holiday

The play doesn’t run every night. Even a stage that’s been rebuilt scene by scene needs, eventually, to test itself somewhere the reviews don’t matter — so in late March 2018, a few weeks clear of the last MabThera session, I booked a small production of my own: two nights, one island, no medical business at all. Svalbard, the outline had called it — a mini vacation. But the better word might be a holiday, in the old sense: a holy day, taken on purpose, to see what the body could still hold.

It didn’t start gently. Stockholm Central, 23:14, a Wednesday night train pulling out toward Västerås — car 1, seat 34, the platform lights sliding past the window a minute after departure. Västerås by ten past midnight, then the long unlit stretch south and west that no single ticket covers on its own: a night connection down to Karlstad, the kind of leg you take on trust because the timetable says it works, and somehow it does. By 05:53 a second train was waiting at Karlstad C — car 1, seat 36, this one bound for Oslo — and somewhere past the Norwegian border a green cardboard breakfast box appeared: a slice of rye with salami and cheese, a foil-topped Kulla-mjölk, a juice carton, a wooden fork that wouldn’t survive the meal. Outside, the world turned pale blue, then white — a frozen river, a rail bridge, snowbanks holding their shape in the low early light. Oslo S by 08:44. Flytoget to the airport, 190 kroner, no assigned seat, no drama. Then DY396, 14:00 out of Gardermoen, seat 08A, landing at 17:00 under a Longyearbyen sky that still counted as afternoon.

Funken Lodge, Longyearbyen — two nights running.

Seat 08A was already taken when I found it. A woman had boarded ahead of me and settled in before I got there, and whatever the ticket said, I wasn’t going to be the one making a scene about three hours and a window view. I said hi, smiled, sat down next to my own seat number instead of on it, and let it go — no complaint, the way I usually don’t. She had a weight to her, though, from the first look. Not size. Something carried, not worn. We didn’t talk much across those three hours — the kind of silence two tired people agree to without negotiating it — but what she did tell me was enough: she worked as a researcher, based right there in Longyearbyen, at the center the whole town quietly organizes itself around. And then I understood the seat, and the weight, both at once. She wasn’t flying in for the view. She was flying in to watch, as closely as the work allows, exactly what was happening to the place she’d chosen to live in. Something in my own chest answered that, hard enough to notice. Same passion, different seat.

I wish I’d asked more — questions, an argument even, anything past the polite minimum, the kind of conversation that costs nothing and gives you a name to remember someone by. But that part of the story is mine to own: I can walk a minus-twenty street without flinching and still go quiet next to a stranger who might have had something worth hearing. Cold, that day, wasn’t only outside the window.

That Thursday — Maundy Thursday, though I didn’t do the math until much later — most of the people I knew were somewhere else entirely. In Sweden, kids were tying scarves around their heads to play påskkärringor, Easter witches, trading crayon drawings for candy door to door, while somebody’s mother started the herring and the Jansson’s Temptation for Saturday’s table. In Norway, whole families were already three days into a week at the cabin, skis leaned against the wall, a thermos of cocoa and a Kvikk Lunsj bar waiting for the next run down, a crime paperback — påskekrim — face-down on the arm of a chair. I was doing something quieter and considerably colder: walking a gritted, ice-glazed street at 78 degrees north, in a cold the thermometer never confirmed but the face reported anyway — somewhere near −18, maybe −22 — past sled dogs, parked 4x4s, and a mountain wall that didn’t so much rise as simply refuse to end.

The icy street outside Kulturhuset.

Good Friday, then, though again the calendar kept that quiet at the time. I spent it indoors as much as out: the Svalbard Museum, where a full-mounted polar bear stood roped off behind a hand-written “do not touch,” patient as a retired lead actor; and, a few paces past it in the same building, an art installation by Sonya Kelliher-Combs — pale, cocoon-shaped forms hung from curved wire stems the length of a long white floor scattered with ink-dark blots, the strangest thing I saw all trip, and I still don’t fully know what it was trying to tell me.

Patient as a retired lead actor.

“The Things We Carry,” by Sonya Kelliher-Combs.

The bear in that museum was dead, and had been for years, which is its own kind of honesty. What’s alive in Longyearbyen is stranger, and none of it was on display that day. A few minutes’ walk from where I stood, several hundred thousand seed samples from nearly every country on earth sit sealed inside a mountainside — the Global Seed Vault, opened in 2008, built as a planetary insurance policy: if war, blight, or worse ever wipes out a nation’s own crop bank, its seeds still exist here, backed up against exactly that. Not far past it, on a mountain called Zeppelinfjellet, an observatory has been measuring the air itself since 1989 — carbon dioxide, methane, the slow chemistry of everything the rest of the world burns and breathes out, tracked from one of the cleanest, most isolated air samples on the planet. The town below both of them, barely 2,000 people, quietly runs the world’s northernmost university, UNIS, where roughly half the students arrive from somewhere else entirely to study a landscape none of their home countries have. A 1920 treaty, older than any of it, is the reason close to forty-five nations — some of which agree on almost nothing else — are allowed to send scientists here at all, on the one condition that no one ever arms the place. And the reason it all needs watching so closely: Svalbard is warming roughly seven times faster than the global average, the fastest-changing patch of ground on Earth. That makes Longyearbyen less a remote outpost than an early-warning post, years ahead of everywhere else. She hadn’t told me any of this directly. I pieced most of it together afterward, still turning her one sentence over. But it explained, better than a seat number ever could, why someone would choose to live and work at 78 degrees north.

Kulturhuset came next, a different building entirely — library, activity room, and Rabalder, the café and bakery just inside its entrance, where the day’s one proper meal happened, and, it turned out, an actual theatre: a main hall with retractable amphitheatre seating, rigging trussed along the ceiling, its own working machinery for sound and light, built to hold roughly a hundred people at a sitting concert. I hadn’t gone looking for it. The building had been carrying the word literally the whole time, the way the rest of this story had only been carrying it as metaphor.

By evening it was just a hotel room, two bottles of wine standing open on a narrow shelf, a Nespresso machine, glasses that never got fully used. No procession, no vigil. Just quiet, and cold outside the window, and the fact of still being there to notice it.

An ordinary evening, two nights running.

Holy Saturday I flew back — DY397, 10:55 out of Longyearbyen, seat 08A again, landing at Gardermoen by 13:50 with Easter Sunday still a day off. It’s a strange day on the Christian calendar, Holy Saturday — the one where nothing happens yet. The tomb is sealed and nobody in the story knows yet whether the play resumes. I didn’t plan the timing. I only noticed, much later, that I’d spent it in the air between one country and the next, which felt, once I saw it, like the right place to have been.

The overland trip undid itself in reverse after that — Oslo, south and east again, back through Karlstad, back through Västerås, the same rails the other direction. It nearly didn’t start at all. Off the plane at Gardermoen, bags barely collected, I found myself half in a panic, pushing across the airport as fast as I could to reach the platform before the train did — the kind of dead run a body eight months clear of monthly infusions doesn’t necessarily still have on hand. I made my seat with maybe a minute to spare before the conductor’s whistle went, sharp and final, like the last word in an argument. I sat there afterward, chest still working hard, and had a thought before I could talk myself out of it: that the whistle wasn’t really telling me to hurry — it was telling me not to bother. Stay, it seemed to say, you’re not finished here yet. I didn’t stay, obviously; the body doesn’t get a vote once the ticket’s booked. But something of me didn’t fully re-board that train either. Some part of it, I think, is still standing on the ice road outside Kulturhuset, still turning over one sentence from a stranger in seat 8A.

I don’t think this was resurrection. That would be too much weight for a two-night trip with a breakfast box in the middle of it, and I’d rather not borrow an ending I hadn’t earned. But it wasn’t nothing, either. This episode opened on a line I meant literally: not a diagnosis reported from outside, but a world that had actors moving through it — and I was the world they played in. Svalbard was the same stage, on tour, running a short unscripted scene far from the theatre where all the diagnoses had happened: walking on ice at minus twenty without flinching, running for a train and making it, sitting three quiet hours beside someone who cared, without quite saying so, about the same warming world I did. Nobody asked me to explain any of it. That was the actual answer to “what kind of normal life can I gain” — not a cure, not a miracle, just a body that could still run when it had to, a heart that could still recognize a kindred passion in a stranger, and a world, mine, still capable of an ordinary evening with a glass of wine in it, two nights running, and wanting, afterward, however reluctantly, to come home.

Reading the Reviews

The referral for the blood draw was filed two days before I left for Svalbard. The CT itself was booked for four weeks after I got back. Read that way, the whole trip sat inside the monitoring cycle like an intermission, not an interruption — the reviews kept coming whether or not I was on stage to read them.

The blood draw itself never left Huddinge, even though the paperwork came from Hematology in Solna. Practical reasons won: Huddinge was central, well-staffed, and under 500 meters from where I lived in Flemingsberg at the time. The routine repeated itself with almost theatrical regularity — leave work early, with permission, bus home, change clothes, walk over, usually timed right at the end of the day, cutting it close to closing on purpose. Take a number. Wait ten, twenty minutes. Get called in when the screen said so. I never missed one, not even the day I was the very last patient through the door. Some evenings I stopped at the ICA Maxi on the way home after, for groceries, like the appointment had just been an errand — which, by then, it more or less was.

Four weeks later, past the ice and the train platforms and the seat 8A conversation I hadn’t finished having, it was the CT’s turn. Nya Karolinska, Eugeniavägen 23 — the same new building Hematology had also just relocated to, everyone in this story converging on the same address without meaning to. Check in at the central cashier, then upstairs to wait. The instructions had arrived ahead of me on paper: a liter of water in the hour before, spaced out, nothing carbonated; no solid food for three or four hours prior. In the room itself, a table that slides slowly through a ring about seventy centimeters wide while the images are taken, a request to hold my breath for part of it, a plastic line set into a vein in my arm so contrast medium could be sent through the blood — the substance that lets a radiologist see the difference between tissue behaving and tissue not behaving, on its way out again through the kidneys before I’d even left the building. Nothing about it hurt, except the needle going in.

The new Eugeniavägen building — Hematology, and the April CT.

Photo copied from the Alltid Öppet app.

What a stage performance doesn’t usually have is a critic who reads the show alone, in another room, and files a verdict to someone else first. That’s what a CT is. The radiologist reads the images without me in the room, writes a response, and sends it to the doctor who sent me there in the first place — who then decides what, and when, to tell the patient. I didn’t get an answer that day. I didn’t get one for weeks. The review existed before I ever heard a word of it.

I’d been carrying a good review for months without knowing I had one. Svalbard, in the middle of all this, doesn’t look like an interruption anymore so much as the thing the reviews were clearing room for. Blood drawn two days before departure. A scan filed for a month after return. A good notice, delivered late, for a show I’d already gone and taken a short unscripted holiday from in the meantime. That, too, is an answer to “what kind of normal life can I gain” — not that the paperwork ever stops, but that a life can run alongside it instead of waiting for it.

One more entry sits in this particular file, dated later still: a Friday at the end of September, an appointment at the same Eugeniavägen address — only this time the name on the booking was Kristina Sonnevi herself, the physician whose name had stood behind every other doctor’s note so far without her ever being the one across the desk. By then the April scan, Dr. Ebba’s July exam, and whatever the Urology visit that same September had turned up were all sitting on the same desk, waiting for one conversation to hold them together. What was actually said in that room is a story for later.

Read next: Episode 8 — coming soon.

© AbeArtsSweden — Testimony is a personal blog series written in dialogue with memory, documents, and time.

Det här avsnittet rör sig i tre akter: sjukdomen som själva världen, en tvånattersresa till Svalbard som testade vad som fanns kvar av den, och undersökningen som senare bekräftade vad resan redan hade visat. Det som följer öppnar där varje föreställning gör det — med ensemblen.

Rollbesättningen

Två blommor, två tillstånd.

Innan något av detta hade ett namn var min kropp en värld jag aldrig behövde tänka på — en tyst republik där blodet bar syre, lymfan bar försvar, och varje cell kände sin roll utan applåder. Jag kände inte till den världens gränser förrän något korsade dem.

Blodcancer kom först, inte som en enskild skurk utan som en sorts rollbesättning. Leukemi, lymfom, myelom — tre olika pjäser som kan sättas upp på samma teater: benmärgen, immunförsvaret. Oavsett vilken som får rollen är tecknen likartade — en trötthet som inte släpper, blåmärken som dyker upp oombedda, infektioner som dröjer sig kvar, körtlar som svullnar, vikt som försvinner, nätter som svettas igenom sig själva. Min roll blev lymfom.

Lymfomet lade scenen i mina lymfkörtlar — små utposter stationerade vid halsen, armhålorna, ljumskarna, som alltid arbetat tyst bakom kulisserna. Plötsligt klev en av dem fram i ljuset: en smärtfri svullnad som inte ville försvinna. Runt den samlades en kör — trötthet, feber, nattliga svettningar, klåda, en viktnedgång jag inte bett om. Ingen av dem skrek. De bara stannade kvar på scenen.

Non-Hodgkins lymfom visade sig vara den större ensemblen bakom det första framträdandet — mer än sextio understudies som väntade i kulisserna, de flesta (min inräknad) besatta av B-celler snarare än T-celler. Vissa av de rollerna är aggressiva: snabba, högljudda, omöjliga att ignorera, kräver behandling genast. Andra är indolenta — de rör sig så långsamt att man nästan kan glömma att de alls är en del av pjäsen, stillastående i kulisserna tills de bestämmer sig för att tala.

Mitt talade tyst, och det förlade sig utanför den vanliga scenen. Marginalzonslymfom finns i tre olika adresser inom det lymfatiska systemet — nodalt, splenalt, eller extranodalt, vilket betyder att det slår sig ner någon annanstans än i en lymfkörtel. Mitt valde extranodalt: MALT-lymfom, uppkallat efter den slemhinneassocierade vävnad det föredrar, och det stannade inte vid en enda plats. När det väl var kartlagt hade det tagit roller i prostatan, sädesblåsorna och benmärgen — stadium IV, hela ensemblen utspridd över flera adresser i samma kropp samtidigt. Det är fortfarande en indolent roll även i den skalan: långsam, tyst, mer intresserad av att sitta still än att göra entré.

Resten av ensemblen, däremot — det är där historien blir trängd. En hematolog som läser sjukdomens form och väljer pjäsens riktning. En onkologisjuksköterska som administrerar det regissören ordinerat. En radiolog som läser bilderna efter scener ögat inte kan se. Senare en dietist, en sjukgymnast, var och en som kliver in för sin scen.

Och en gång i månaden klev samma återkommande skådespelare in genom en ven: MabThera. Rituximab, om man vill ha det andra namnet — en antikropp som hittar lymfomceller genom en signatur bara den kan läsa, och märker dem på samma sätt en scentekniker märker en ljuscue, så att kroppens egen personal kan ta ner dem. Fyra sessioner, en gång i månaden, samma entré varje gång.

Jag var inte ensam på just den här scenen, även om det kändes så vissa nätter. Någon annanstans i Sverige samma år hade ungefär två tusen människor premiär på exakt den här sortens pjäs i sina egna kroppar — de flesta, liksom jag, långt förbi tjugoårsåldern. Vissa av deras föreställningar var snabba och aggressiva; de flesta, liksom min, gick långsamt. Ungefär två av tre ser fortfarande pjäsen tio år senare.

Ridån går inte heller riktigt ner. Det finns ingen ren avslutande bugning där sjukdomen går av scenen och det vanliga livet kliver tillbaka in. Det som kommer efteråt är sin egen akt — vaksam väntan, kallar man det kliniskt, fast “väntan” underskattar det. Blod som tas enligt schema. Undersökningar bokade år emellan. En kropp som en gång lärde sig hur snabbt ensemblen kan bytas ut, och som inte riktigt glömmer det.

Det är scenen som nästa del av berättelsen står på. Inte en diagnos rapporterad utifrån, utan en värld som hade skådespelare rörande sig genom den — och jag var världen de spelade i.

Scenen tar semester

Pjäsen spelas inte varje kväll. Även en scen som byggts upp bit för bit behöver till slut testa sig själv någonstans där recensionerna inte spelar någon roll — så i slutet av mars 2018, några veckor efter den sista MabThera-sessionen, bokade jag en liten produktion helt på egen hand: två nätter, en ö, ingen medicinsk verksamhet alls. Svalbard, som planen kallade det — en miniferie. Men det bättre ordet är kanske en helgdag, i ordets äldre mening: en helig dag, tagen med avsikt, för att se vad kroppen fortfarande kunde bära.

Det började inte milt. Stockholm Central, 23:14, ett onsdagsnattåg som rullade ut mot Västerås — vagn 1, säte 34, perrongens ljus gled förbi fönstret en minut efter avgång. Västerås strax efter midnatt, sedan den långa omarkerade sträckan söderut och västerut som ingen enskild biljett täcker på egen hand: en nattanslutning ner till Karlstad, den sortens sträcka man tar på förtroende eftersom tidtabellen säger att det fungerar, och på något sätt gör det det. Klockan 05:53 väntade ett andra tåg vid Karlstad C — vagn 1, säte 36, det här på väg mot Oslo — och någonstans bortom norska gränsen dök en grön papplåda med frukost upp: en skiva rågbröd med salami och ost, en Kulla-mjölk med folielock, en juicekartong, en trägaffel som inte skulle överleva måltiden. Utanför blev världen blekblå, sedan vit — en frusen älv, en järnvägsbro, snövallar som höll sin form i det låga morgonljuset. Oslo S klockan 08:44. Flytoget till flygplatsen, 190 kronor, ingen tilldelad plats, inget krångel. Sedan DY396, 14:00 från Gardermoen, säte 08A, landning klockan 17:00 under en Longyearbyen-himmel som fortfarande räknades som eftermiddag.

Funken Lodge, Longyearbyen — två nätter i rad.

Säte 08A var redan upptaget när jag hittade det. En kvinna hade gått ombord före mig och slagit sig ner innan jag kom fram, och vad biljetten än sa tänkte jag inte bli den som gjorde en scen av tre timmar och en fönsterutsikt. Jag sa hej, log, satte mig bredvid mitt eget sätesnummer istället för på det, och lät det vara — ingen protest, som jag brukar. Hon hade ändå en tyngd över sig, redan från första anblicken. Inte storlek. Något buret, inte slitet. Vi pratade inte mycket under de tre timmarna — den sortens tystnad två trötta människor kommer överens om utan att förhandla om den — men det hon berättade räckte: hon arbetade som forskare, baserad just där i Longyearbyen, vid centret hela staden tyst organiserar sig kring. Och då förstod jag platsen, och tyngden, båda på en gång. Hon flög inte in för utsikten. Hon flög in för att bevaka, så nära arbetet tillåter, exakt vad som höll på att hända med platsen hon valt att bo på. Något i mitt eget bröst svarade på det, tillräckligt starkt för att märkas. Samma passion, olika säte.

Jag önskar jag hade frågat mer — frågor, till och med ett argument, vad som helst bortom det artiga minimumet, den sortens samtal som inte kostar något och ger dig ett namn att minnas någon med. Men den delen av historien är min att äga: jag kan gå på en minus tjugo-gata utan att rygga och ändå tystna bredvid en främling som kanske hade något värt att höra. Kylan, den dagen, fanns inte bara utanför fönstret.

Den torsdagen — skärtorsdagen, fast jag räknade inte ut det förrän långt senare — befann sig de flesta jag kände någon helt annanstans. I Sverige knöt barn sjalar runt huvudet för att leka påskkärringar, bytte kritteckningar mot godis dörr till dörr, medan någons mamma satte igång sillen och Janssons frestelse inför lördagens bord. I Norge var hela familjer redan tre dagar in i en vecka på fjällstugan, skidorna lutade mot väggen, en termos kakao och en Kvikk Lunsj som väntade på nästa åk nerför backen, en deckare — påskekrim — nerlagd på armstödet. Jag höll på med något tystare och betydligt kallare: gick på en sandad, isglaserad gata på 78 grader nord, i en kyla termometern aldrig bekräftade men ansiktet rapporterade ändå — någonstans runt −18, kanske −22 — förbi hundspann, parkerade fyrhjulsdrivna bilar, och en bergvägg som inte så mycket reste sig som helt enkelt vägrade ta slut.

Den isiga gatan utanför Kulturhuset.

Långfredagen, alltså, fast återigen höll kalendern det tyst för mig då. Jag tillbringade den lika mycket inomhus som ute: Svalbard museum, där en helmonterad isbjörn stod avspärrad bakom en handskriven “rör ej”, tålmodig som en pensionerad huvudrollsinnehavare; och, några steg bortom den i samma byggnad, en konstinstallation av Sonya Kelliher-Combs — bleka, kokongformade figurer hängande från böjda ståltrådsstjälkar över ett långt vitt golv strött med bläcksvarta fläckar, det märkligaste jag såg under hela resan, och jag vet fortfarande inte riktigt vad den försökte säga mig.

Tålmodig som en pensionerad huvudrollsinnehavare.

”Det vi bär på,” av Sonya Kelliher-Combs.

Björnen på museet var död, och hade varit det i åratal, vilket är en sorts ärlighet i sig. Det som lever i Longyearbyen är märkligare, och inget av det visades den dagen. Några minuters promenad från där jag stod ligger flera hundra tusen fröprover från nästan alla länder på jorden förseglade inuti ett berg — Global Seed Vault, öppnat 2008, byggt som en planetär försäkring: om krig, växtsjukdomar eller värre någonsin utplånar en nations egen grödbank finns fröna kvar här, säkerhetskopierade mot exakt det. Inte långt bortom det, på ett berg som heter Zeppelinfjellet, har ett observatorium mätt själva luften sedan 1989 — koldioxid, metan, den långsamma kemin hos allt resten av världen bränner och andas ut, spårad från ett av planetens renaste, mest isolerade luftprover. Staden nedanför dem båda, knappt 2 000 invånare, driver tyst världens nordligaste universitet, UNIS, dit ungefär hälften av studenterna kommer från någon helt annan plats för att studera ett landskap inget av deras hemländer har. Ett fördrag från 1920, äldre än allt detta, är anledningen till att närmare fyrtiofem nationer — varav några knappt är överens om något annat — tillåts skicka forskare hit över huvud taget, på det enda villkoret att ingen någonsin beväpnar platsen. Och anledningen till att allt behöver bevakas så noga: Svalbard värms upp ungefär sju gånger snabbare än det globala genomsnittet, den snabbast föränderliga fläcken mark på jorden. Det gör Longyearbyen mindre till en avlägsen utpost än en tidig varningspost, år före resten av världen. Hon hade inte berättat något av detta direkt för mig. Jag pusslade ihop det mesta efteråt, och vände fortfarande på hennes enda mening. Men det förklarade, bättre än ett sätesnummer någonsin kunnat, varför någon skulle välja att bo och arbeta på 78 grader nord.

Kulturhuset kom härnäst, en helt annan byggnad — bibliotek, aktivitetsrum, och Rabalder, kaféet och bageriet alldeles innanför entrén, där dagens enda ordentliga måltid ägde rum, och, visade det sig, en riktig teater: en huvudsal med skjutbart amfiteatersittande, riggning längs taket, sitt eget fungerande maskineri för ljud och ljus, byggd för att rymma runt hundra personer sittande vid en konsert. Jag hade inte letat efter den. Byggnaden hade burit ordet bokstavligt hela tiden, på samma sätt som resten av den här historien bara hade burit det som metafor.

Mot kvällen var det bara ett hotellrum, två öppnade vinflaskor stående på en smal hylla, en Nespresso-maskin, glas som aldrig riktigt användes upp. Ingen procession, ingen vaka. Bara tystnad, och kyla utanför fönstret, och faktumet att fortfarande vara där för att lägga märke till det.

En vanlig kväll, två nätter i rad.

Påskafton flög jag tillbaka — DY397, 10:55 från Longyearbyen, säte 08A igen, landning på Gardermoen klockan 13:50 med påskdagen fortfarande en dag bort. Det är en märklig dag i den kristna kalendern, påskafton — den då ingenting ännu har hänt. Graven är förseglad och ingen i berättelsen vet ännu om pjäsen fortsätter. Jag planerade inte tidpunkten. Jag lade bara märke till, långt senare, att jag hade tillbringat den i luften mellan ett land och nästa, vilket kändes, när jag väl såg det, som rätt plats att ha varit på.

Landresan upplöste sig i omvänd ordning efter det — Oslo, söderut och österut igen, tillbaka genom Karlstad, tillbaka genom Västerås, samma räls åt andra hållet. Den startade nästan inte alls. Av planet på Gardermoen, väskorna knappt uppsamlade, befann jag mig halvt i panik, och sprang genom flygplatsen så fort jag kunde för att hinna till perrongen innan tåget gjorde det — den sortens spurt en kropp åtta månader bortom månatliga infusioner inte nödvändigtvis fortfarande har till hands. Jag hann till mitt säte med kanske en minut kvar innan konduktörens vissling gick, skarp och definitiv, som sista ordet i ett gräl. Jag satt kvar efteråt, bröstet fortfarande arbetande hårt, och fick en tanke innan jag hann prata bort den: att visslingen egentligen inte sa åt mig att skynda mig — den sa åt mig att inte bry mig. Stanna, verkade den säga, du är inte färdig här än. Jag stannade inte, förstås; kroppen får ingen röst när biljetten väl är bokad. Men något av mig klev inte helt tillbaka ombord på det tåget heller. En del av det, tror jag, står fortfarande kvar på isvägen utanför Kulturhuset, och vänder fortfarande på en mening från en främling i säte 8A.

Jag tror inte det här var en uppståndelse. Det vore för mycket tyngd för en tvånattersresa med en frukostlåda mitt i, och jag vill hellre inte låna ett slut jag inte förtjänat. Men det var inte heller ingenting. Det här avsnittet inleddes med en rad jag menade bokstavligt: inte en diagnos rapporterad utifrån, utan en värld som hade skådespelare rörande sig genom den — och jag var världen de spelade i. Svalbard var samma scen, på turné, som spelade upp en kort oskriven scen långt från teatern där alla diagnoserna hade ägt rum: att gå på is i minus tjugo utan att rygga, att springa efter ett tåg och hinna med, att sitta tre tysta timmar bredvid någon som brydde sig, utan att riktigt säga det, om samma uppvärmda värld som jag gjorde. Ingen bad mig förklara något av det. Det var det egentliga svaret på “vilken sorts vanligt liv kan jag vinna” — inte ett botemedel, inte ett mirakel, bara en kropp som fortfarande kunde springa när den behövde, ett hjärta som fortfarande kunde känna igen en besläktad passion hos en främling, och en värld, min egen, fortfarande kapabel till en vanlig kväll med ett glas vin i sig, två nätter i rad, och som ville, efteråt, hur motvilligt än, komma hem.

Att läsa recensionerna

Remissen för blodprovet lämnades in två dagar innan jag åkte till Svalbard. Själva DT:n var bokad fyra veckor efter att jag kom hem. Läst så låg hela resan inuti övervakningscykeln som en paus, inte ett avbrott — recensionerna fortsatte komma oavsett om jag stod på scenen för att läsa dem eller inte.

Själva blodprovet lämnade aldrig Huddinge, trots att pappersarbetet kom från Hematologen i Solna. Praktiska skäl vann: Huddinge var centralt, välbemannat, och under 500 meter från där jag bodde i Flemingsberg vid den tiden. Rutinen upprepade sig med nästan teatralisk regelbundenhet — lämna jobbet tidigt, med tillstånd, buss hem, byta kläder, gå över, oftast tajmat precis i slutet av dagen, medvetet nära stängning. Ta en kölapp. Vänta tio, tjugo minuter. Bli inropad när skärmen sa till. Jag missade aldrig ett tillfälle, inte ens den dagen jag var den allra sista patienten genom dörren. Vissa kvällar stannade jag till på ICA Maxi på vägen hem efteråt, för att handla, som om besöket bara varit ett ärende — vilket det, vid det laget, mer eller mindre var.

Fyra veckor senare, förbi isen och tågperrongerna och samtalet i säte 8A jag inte hunnit avsluta, var det DT:ns tur. Nya Karolinska, Eugeniavägen 23 — samma nya byggnad som Hematologen också precis flyttat till, alla i den här berättelsen som möts på samma adress utan att mena det. Anmälan i centralkassan, sedan upp för att vänta. Instruktionerna hade kommit i förväg på papper: en liter vatten under timmen innan, utspritt, inget kolsyrat; ingen fast föda tre till fyra timmar innan. Inne i rummet, ett bord som sakta glider genom en ring på ungefär sjuttio centimeter medan bilderna tas, en begäran att hålla andan under en del av det, en plastslang satt in i en ven i armen så att kontrastmedel kunde skickas genom blodet — ämnet som låter en radiolog se skillnaden mellan vävnad som beter sig och vävnad som inte gör det, på väg ut igen genom njurarna innan jag ens lämnat byggnaden. Ingenting av det gjorde ont, förutom nålsticket.

Den nya byggnaden vid Eugeniavägen — Hematologen, och april-DT:n.

Bild kopierad från appen Alltid Öppet.

Det en scenföreställning vanligtvis inte har är en kritiker som läser föreställningen ensam, i ett annat rum, och lämnar sin dom till någon annan först. Det är vad en DT är. Radiologen läser bilderna utan mig i rummet, skriver ett svar, och skickar det till läkaren som remitterade mig dit från början — som sedan bestämmer vad, och när, patienten ska få veta. Jag fick inget svar den dagen. Jag fick inget på flera veckor. Recensionen existerade innan jag någonsin hörde ett ord av den.

Jag hade burit på en god recension i månader utan att veta om det. Svalbard, mitt i allt det här, ser inte längre ut som ett avbrott utan snarare som det recensionerna höll plats öppen för. Blod draget två dagar före avresa. En undersökning bokad en månad efter hemkomst. Ett gott besked, levererat sent, för en föreställning jag redan hade tagit en kort oskriven ledighet från under tiden. Det är också ett svar på “vilken sorts vanligt liv kan jag vinna” — inte att pappersarbetet någonsin upphör, utan att ett liv kan löpa vid sidan av det istället för att vänta på det.

Ytterligare en post finns i just den här akten, daterad ännu senare: en fredag i slutet av september, en tid bokad på samma Eugeniavägen-adress — bara att den här gången stod Kristina Sonnevi själv som namn på bokningen, läkaren vars namn hade stått bakom varenda annan läkares anteckning hittills utan att någonsin själv sitta på andra sidan skrivbordet. Vid det laget låg april-undersökningen, Dr. Ebbas julibesök, och vad urologibesöket samma september än hade kommit fram till, alla på samma skrivbord, och väntade på ett samtal som skulle hålla ihop dem. Vad som faktiskt sades i det rummet är en historia för senare.

Läs nästa: Avsnitt 8 — kommer snart.

© AbeArtsSweden — Testimony är en personlig bloggserie skriven i dialog med minnet, dokument och tid.

Phase 1 had asked everything of the body at once: four weeks, four infusions, hours at a time in a curtained bed. What came after asked something different — four more doses, spread across four months, each one small enough to be over before it had properly begun. This episode covers that stretch: the consultation that set it in motion, the visits themselves, the disciplines that ran underneath all of it, and the holiday that landed, uninvited but not unwelcome, right in the middle.

A Friend in Need

Thursday, 16 November 2017 — appointment 10:00
Karolinska University Hospital, Solna

Dr. Sonnevi had moved. The lymphoma section had concentrated itself at Karolinska’s Solna campus — further from Huddinge, a longer journey, a different set of corridors to learn. I had the appointment card. I had the time. I had a plan.

Leave home at 07:00. Ten minutes on foot to Flemingsberg station. Pendeltåg to Odenplan, then a bus connection to Solna. Arrive with time to register, pay the visit fee at the cashier, find the right department. Simple enough, on paper.

I was at the station before 07:15. I looked at the departures screen.

Postponed.

I waited. The minutes moved. The screen updated.

Postponed again.

I watched my clock and the screen simultaneously now, the way you watch two things when both of them are telling you something you do not want to hear. The gap between where I was and where I needed to be was closing, minute by minute, on a platform in Flemingsberg in November.

A third postponement.

Three cancellations. The pendeltåg was not coming — not in any time that would get me to Odenplan, and from there to Solna, by ten. The whole connection had collapsed. I had to make a decision, and I had to make it now.

I opened my phone. Uber. I requested a car. I waited. No one came. The minutes continued moving. I stood outside the station near the bus stop, watching the road — and then I saw taxis passing. Ordinary taxis. Not the app, not the algorithm, just drivers with cars and the particular unhurried certainty of people who know these roads.

I stopped one.

I opened the door and sat in the back before I had fully decided to. I told the driver where I needed to go — Karolinska Universitetssjukhuset, Solna — and something of why. The appointment. The time. The three postponements on the board behind me.

He listened. And then, calmly — with the particular calm of someone who has heard urgent things before and knows that urgency is best answered quietly — he said:

“Do not worry. I will take you there on time.”

He had an accent I placed somewhere in Eastern Europe. He drove the way his words had sounded — steadily, without drama, with complete confidence in his own knowledge of the route. Twenty-four kilometres from Flemingsberg to Solna. And then, as we moved through the morning traffic, he said something else:

“You can ask SL to reimburse the taxi cost. I will give you the receipt — you can use it as proof.”

I had not known that. In the middle of everything — the worry, the clock, the body that had just spent weeks being treated and was now sitting in the back of a stranger’s taxi trying not to be late for the doctor who had overseen all of it — I had not known that SL had a reimbursement process for exactly this situation.

He knew. He told me. He gave me the receipt.

We arrived at Karolinska Solna with perhaps ten minutes before the hour. But arriving at the hospital was not the same as arriving at the right place. The new Karolinska building was still finding its final form — and the Lymphoma section had not yet moved into it. It remained in the old building, tucked behind corridors that did not announce themselves, that required you to know where you were going or risk losing minutes you did not have.

I moved as fast as I could without running. Through the entrance, reading signs, following the route I had tried to memorise — corridor, turn, corridor again — to registration, then the cashier, the visit fee paid, the paperwork done, and then finally the right waiting room, where I sat down and tried to bring my breathing back to something ordinary.

The wait lasted perhaps two minutes.

Dr. Sonnevi came to the door of the waiting room and called my name.

I stood up.

Later, I filed the SL claim online — carefully, in Swedish, the way I had learned to navigate Swedish systems: precisely, with all the documentation attached. I wrote what had happened: Pendeltåget hade inställt ca. 3 gånger, så för att inte jag kom försenad tog jag taxi. The fare was 989 kronor. The distance was 24 kilometres.

SL reimbursed me.

The driver had been right about that too.

Flemingsberg station, winter. Not necessarily the platform or direction of that particular morning — but the same cold, the same waiting.

Stage IV

Extranodalt MALT-lymfom, stadium IV. The words sat on the page of the Samordning note, next to my name, in the same plain clinical font as everything else. Stage four. I knew, in the way most people know, that higher numbers in cancer staging are supposed to mean worse. I did not yet know whether that was true here, or how true, or true in what sense.

So I did what I had already learned to do with everything else about this illness: I read.

The number itself, it turns out, describes geography more than it describes danger. In lymphoma staging, stage IV means the disease has been found in more than one place outside the lymph system — for me, the prostate, the seminal vesicles, the bone marrow. Three sites. That is what earns the number four. It says nothing, on its own, about how the disease behaves, how fast it moves, or how it answers to treatment.

And MALT lymphoma, the type in front of my own name, is not a fast-moving disease. It is rare — a small slice of all non-Hodgkin lymphomas — and it is characteristically slow, sometimes so slow it causes no symptoms at all until something else, some unrelated test, happens to notice it.

I found a chart from Sweden’s national lymphoma quality registry, the kind of document that exists specifically to answer the question I was asking. It explained something called relative survival: take people matched for age and sex, and ask what fraction of them would still be alive after five years even without any cancer at all — in the registry’s figure, 80%. Then look at what fraction of actual lymphoma patients were alive at that mark — 60%. Divide one by the other, and you get 75%: an estimate of survival specifically among people for whom the lymphoma, and nothing else, was the only thing that could take them.

I found more, beyond Sweden. A study following people with stage IV marginal zone lymphoma — the family MALT belongs to — put five-year survival at 84.5%, ten-year at 79.8%. The same study looked specifically at what role rituximab played in that outcome. Rituximab was the drug already in my own veins, already renamed on a hospital card as MabThera. And in a separate study of MALT lymphoma outcomes, lymphoma itself was found to be the cause of death in only about 4% of cases across ten years — most of what took people, in that data, had nothing to do with the disease I had just been diagnosed with.

None of this made the word four feel small. But it gave it a shape I could hold instead of one that only loomed. Stage IV was not a countdown. It was a location — three places instead of one — attached to a disease that, by every number I could find, was in no particular hurry, and that medicine already had real, working answers for.

I kept reading. It helped more than I expected it to.

Eight Chairs

The kallelse told you where to go, but paper directions and a real building are two different things.

Cashier first, to register the visit. Then the question of where, exactly, Dagvård was hiding — fifth floor, they said. The lift. Then the corridors — long, the particular kind of hospital corridor that has too many doors and not enough of them labeled, each one closed, none of them announcing which side of it belonged to you. I walked past nurses moving with purpose in both directions, and for a moment I didn’t know which one, if any, was mine.

Then a nurse called my name.

She led me into the room, and the room itself was the first surprise. Nothing like Huddinge. No curtains dividing the space into small private worlds — here it was open, eight chairs arranged across it, each one adjustable, somewhere between a chair and a bed depending on what a body needed that day. Just a little wider than I was. I sat down, found the angle that felt right, and she left me there to wait.

Karolinska Solna, the corridor between the entrance and the room — the one with too many doors and not enough of them labeled.

When she came back, she came back complete — a full cart, every instrument and medicine already gathered, nothing left to fetch twice.

First, blood. A sample, the way it always started. And then the part I still find strange to describe: the treatment itself. A small needle. MabThera, into the abdomen. A few seconds, start to finish.

A few seconds. Where Huddinge had asked six hours of me — the drip, the curtain, the shaking, the blanket — this asked six months’ worth. I sat with that contrast every time it happened, and it never stopped feeling strange.

They kept me a while after, watching for any reaction. There wasn’t one. Then I could go.

Back through the same corridors, the same lift, out through the main entrance — and there, close enough to see from the doors, the bus stop. Some visits it took me only a few minutes to catch one. Other times three or four times that, standing in a Swedish winter that did not care how quick the treatment inside had been.

The actual Dagvård A15b schedule card — 19 Dec, 16 Jan, 13 Feb, all marked MabThera.

Christmas, For Real

We decided, that year, to do Christmas properly — more than we’d ever done Thanksgiving. Not a smaller version, scaled down to match however I was feeling. A real one.

The tree was small — small enough for a shelf, not a room — but it was dressed the way a full-sized one would be: red and gold ornaments, ribbon, a string of small wrapped presents tucked in among the branches themselves, as if even the tree needed something to unwrap.

Underneath and around it, the real presents waited. An Electrolux air purifier, still boxed. A body scale from Beurer — the same maker as the HealthManager apparatus that had been quietly logging my weight and blood pressure every morning since August. A hand vacuum. A new rice cooker. And, further back on the shelf, wrapped in its own paper year after year: the yearly surprise from Byggplast, the same colleagues who had sent flowers to the apartment during Phase 1 without waiting to be asked. Some things, apparently, you can count on.

To the side, past the cards standing upright on the shelf: a bottle of Offley and a bottle of Jack Daniel’s, waiting for later.

Four days earlier I’d had the second of four subcutaneous doses. In four weeks I’d have the third. In between, none of that — just a tree that fit on a shelf, dressed like it didn’t, and a room that had decided, deliberately, to celebrate.

The tree, the presents, the Electrolux, the Beurer scale, the yearly Byggplast surprise, and the Offley and Jack Daniel’s waiting for later.

The Weight Coming Back

Fifty-nine kilograms. Early September, mid-Phase 1. That number is where the disease and the treatment together had dragged me, and I remember looking at it on the scale and understanding, for the first time in purely physical terms, what was being taken from me.

I decided it would not keep taking.

The walking was one front. The plate was the other, and I fought on it every day, three times a day, with the same seriousness I’d have given an actual enemy. FatSecret logged every gram — nothing eaten without being weighed, nothing weighed without being entered, nothing entered without being checked against a line I would not let myself fall beneath: 2,500 calories, minimum, protein and vitamins and minerals accounted for like ammunition counted before a battle.

Breakfast, weighed and eaten on purpose — the same discipline as Ep.5’s Urtekram ritual, carried into Phase 2.

New Year’s Eve, 2017. Between the second dose and the third. I ate like it was work, because it was: Marie biscuits and banana and honey to start the day, then peanuts and cheese and bread and fries and kebab through the afternoon, and at dinner, alongside the potatoes and more kebab, a scoop of Star Nutrition Supreme Mass — a gainer’s supplement, 461 calories and close to 29 grams of protein, taken the way you’d take medicine, because in every sense that mattered, it was. The day closed at 3,481 calories. Almost a thousand over the floor. I did not eat that much because I was hungry. I ate that much because I refused to lose the ground I’d already taken back.

And the scale kept score. By the 18th of December — three days before that plate — it read 68.9 kilograms. Not 59 anymore. At 175 centimetres, 65 kilograms was supposed to be my number, the BMI-ideal line I was meant to sit on. I had gone almost four kilograms past it.

I won’t call that fantastic. It wasn’t a clean recovery to some perfect target — it was something messier and more honest than that: nearly eleven kilograms fought back from the bottom, and then some, not because I was chasing a number past 65 on purpose, but because worry doesn’t calculate precisely. Under treatment, under the pressure of not knowing, I ate the way you eat when you are afraid of ever seeing 59 again. The uncertainty inside me pushed as hard as the discipline did. Together, they overshot.

Weight logged daily via Beurer HealthManager — the actual climb from 59.0 kg to 68.9 kg, Aug–Dec 2017.

Twice a day, still, the same measurements underneath it all — blood pressure, pulse — because a war you stop measuring is a war you’ve already started losing. The apparatus didn’t know it was a holiday, and it didn’t know about ideal weights either. It just kept asking, and by December, whatever the number said, it was no longer the number that had frightened me in September.

Phase 2, in Full

Cross-referencing the clinical notes against the lab and treatment record gives the complete shape of these three months:

Eight doses in total, four weekly and four monthly, closed out on 13 February 2018 — waiting, now, on what the next scan would show.

Read next: Episode 7 — coming soon.

© AbeArtsSweden — Testimony is a personal blog series written in dialogue with memory, documents, and time.

Fas 1 hade krävt allt av kroppen på en gång: fyra veckor, fyra infusioner, timmar i taget i ett avskärmat rum. Det som kom efteråt krävde något annat — fyra doser till, utspridda över fyra månader, var och en tillräckligt liten för att vara över innan den riktigt hunnit börja. Det här avsnittet täcker den sträckan: konsultationen som satte allt i rörelse, besöken själva, disciplinen som löpte under alltihop, och helgen som landade, oombedd men inte ovälkommen, mitt i alltihop.

En vän i nöden

Torsdag, 16 november 2017 — besök kl. 10:00
Karolinska universitetssjukhuset, Solna

Dr. Sonnevi hade flyttat. Lymfomsektionen hade koncentrerats till Karolinskas campus i Solna — längre från Huddinge, en längre resa, en ny uppsättning korridorer att lära sig. Jag hade besökskortet. Jag hade tiden. Jag hade en plan.

Lämna hemmet 07:00. Tio minuter till fots till Flemingsberg station. Pendeltåg till Odenplan, sedan buss till Solna. Ankomma i tid för att registrera sig, betala besöksavgiften i kassan, hitta rätt avdelning. Enkelt nog, på papper.

Jag var på stationen innan 07:15. Jag tittade på avgångstavlan.

Inställt.

Jag väntade. Minuterna gick. Tavlan uppdaterades.

Inställt igen.

Jag bevakade klockan och tavlan samtidigt nu, på det sätt man bevakar två saker när båda berättar något man inte vill höra. Klyftan mellan var jag befann mig och var jag behövde vara slutade sig, minut för minut, på en perrong i Flemingsberg i november.

En tredje inställning.

Tre inställningar. Pendeltåget kom inte — inte i tid för att ta mig till Odenplan, och därifrån till Solna med buss, till tio. Hela förbindelsen hade kollapsat. Jag var tvungen att fatta ett beslut, och jag var tvungen att fatta det nu.

Jag öppnade telefonen. Uber. Jag beställde en bil. Jag väntade. Ingen kom. Minuterna fortsatte röra sig. Jag stod utanför stationen vid busshallplatsen, och tittade på vägen — och sedan såg jag taxibilar passera. Vanliga taxibilar. Inte appen, inte algoritmen, bara chaufförer med bilar och den särskilda lugna säkerheten hos människor som känner dessa vägar.

Jag stoppade en.

Jag öppnade dörren och satte mig i baksätet innan jag riktigt hade bestämt mig. Jag berättade för chauffören vart jag behövde åka — Karolinska universitetssjukhuset, Solna — och lite om varför. Besöket. Tiden. De tre inställningarna på tavlan bakom mig.

Han lyssnade. Och sedan, lugnt — med den särskilda lugnet hos någon som har hört brådskande saker förut och vet att brådska besvaras bäst stilla — sa han:

“Oroa dig inte. Jag kör dig dit i tid.”

Han hade en accent jag placerade någonstans i Östeuropa. Han körde som hans ord hade låtit — stadigt, utan dramatik, med fullständig tilltro till sin egen kunskap om vägen. Tjugofyra kilometer från Flemingsberg till Solna. Och sedan, när vi rörde oss genom morgontrafiken, sa han något annat:

“Du kan be SL ersätta taxikostnaden. Jag ger dig kvittot — du kan använda det som bevis.”

Det hade jag inte vetat. Mitt i allt — oron, klockan, kroppen som just hade tillbringat veckor under behandling och nu satt i baksätet på en främlings taxi och försökte att inte komma för sent till läkaren som hade övervakat alltihop — hade jag inte vetat att SL hade en ersättningsprocess för exakt den här situationen.

Han visste. Han berättade. Han gav mig kvittot.

Vi anlände till Karolinska Solna med kanske tio minuter kvar till besökstiden. Men att ankomma till sjukhuset var inte detsamma som att ankomma till rätt plats. Den nya Karolinska-byggnaden höll fortfarande på att hitta sin slutliga form — och Lymfomsektionen hade ännu inte flyttat in i den. Den låg kvar i den gamla byggnaden, gömd bakom korridorer som inte utpekade sig själva, som krävde att du visste vart du var på väg, annars riskerade du att förlora minuter du inte hade.

Jag rörde mig så fort jag kunde utan att springa. Genom entrén, läste skyltar, följde den rutt jag försökt memorera — korridor, sväng, korridor igen — till receptionen, sedan kassan, besöksavgiften betald, pappren klara, och sedan äntligen rätt väntrum, där jag satte mig och försökte få tillbaka andningen till något vanligt.

Väntan varade kanske två minuter.

Dr. Sonnevi kom till dörren till väntrummet och ropade mitt namn.

Jag reste mig.

Senare lämnade jag in SL-anspråket online — omsorgsfullt, på svenska, på det sätt jag hade lärt mig att navigera svenska system: precist, med all dokumentation bifogad. Jag skrev vad som hade hänt: Pendeltåget hade inställt ca. 3 gånger, så för att inte jag kom försenad tog jag taxi. Taxikostnaden var 989 kronor. Sträckan var 24 kilometer.

SL ersatte mig.

Chauffören hade haft rätt om det också.

Flemingsberg station, vinter. Inte nödvändigtvis plattformen eller riktningen just den morgonen — men samma kyla, samma väntan.

Stadium IV

Extranodalt MALT-lymfom, stadium IV. Orden står på sidan i Samordning-anteckningen, bredvid mitt namn, i samma anspråkslösa kliniska typsnitt som allt annat. Stadium fyra. Jag visste, på det sätt de flesta vet, att högre siffror i cancerstadieindelning ska betyda värre. Jag visste ännu inte om det stämde här, hur mycket det stämde, eller på vilket sätt det stämde.

Så jag gjorde det jag redan lärt mig att göra med allt annat kring den här sjukdomen: jag läste.

Siffran i sig, visade det sig, beskriver geografi mer än den beskriver fara. I lymfomets stadieindelning betyder stadium IV att sjukdomen har hittats på mer än en plats utanför lymfsystemet — för mig: prostatan, sädesblåsorna, benmärgen. Tre platser. Det är det som ger siffran fyra. Den säger i sig ingenting om hur sjukdomen beter sig, hur snabbt den rör sig, eller hur den svarar på behandling.

Och MALT-lymfom, typen framför mitt eget namn, är ingen snabb sjukdom. Den är sällsynt — en liten andel av alla non-Hodgkin-lymfom — och den är typiskt långsam, ibland så långsam att den inte ger några symtom alls förrän något helt annat, ett orelaterat test, råkar upptäcka den.

Jag hittade ett diagram från det svenska nationella kvalitetsregistret för lymfom, den sortens dokument som finns just för att besvara frågan jag ställde. Det förklarade något som kallas relativ överlevnad: ta människor matchade efter ålder och kön, och fråga hur stor andel av dem som fortfarande skulle vara vid liv efter fem år även utan någon cancer alls — i registrets siffra, 80 %. Titta sedan på hur stor andel av de faktiska lymfompatienterna som var vid liv vid samma tidpunkt — 60 %. Dela det ena med det andra, och du får 75 %: en uppskattning av överlevnad specifikt bland människor för vilka lymfomet, och inget annat, var det enda som kunde ta dem.

Jag hittade mer, utanför Sverige. En studie som följde människor med stadium IV marginalzonslymfom — familjen som MALT tillhör — satte femårsöverlevnaden till 84,5 %, tioårsöverlevnaden till 79,8 %. Samma studie undersökte specifikt vilken roll rituximab spelade för det utfallet. Rituximab var läkemedlet som redan fanns i mina egna vener, redan omdöpt på ett sjukhuskort till MabThera. Och i en separat studie av utfall vid MALT-lymfom visade det sig att själva lymfomet var dödsorsaken i endast omkring 4 % av fallen över tio år — det mesta som tog människor, i den datan, hade inget med sjukdomen jag just diagnostiserats med att göra.

Inget av det här fick ordet fyra att kännas litet. Men det gav det en form jag kunde hålla i istället för en som bara tornade upp sig. Stadium IV var inte en nedräkning. Det var en plats — tre platser istället för en — kopplad till en sjukdom som, enligt varje siffra jag kunde hitta, inte hade särskilt bråttom, och som medicinen redan hade riktiga, fungerande svar för.

Jag fortsatte läsa. Det hjälpte mer än jag hade väntat mig.

Åtta stolar

Kallelsen berättade vart man skulle, men anvisningar på papper och en verklig byggnad är två olika saker.

Först kassan, för att registrera besöket. Sedan frågan om var, exakt, Dagvården gömde sig — femte våningen, sa de. Hissen. Sedan korridorerna — långa, den särskilda sortens sjukhuskorridor som har för många dörrar och för få av dem uppmärkta, var och en stängd, ingen av dem som talade om vilken sida som var min. Jag gick förbi sjuksköterskor som rörde sig målmedvetet åt båda hållen, och för ett ögonblick visste jag inte vilken, om någon, som var min.

Sedan ropade en sjuksköterska mitt namn.

Hon förde in mig i rummet, och rummet självt var den första överraskningen. Ingenting som Huddinge. Inga förhänge som delade upp utrymmet i små privata världar — här var det öppet, åtta stolar utplacerade över ytan, var och en justerbar, någonstans mellan en stol och en säng beroende på vad kroppen behövde den dagen. Bara lite bredare än jag var. Jag satte mig, hittade vinkeln som kändes rätt, och hon lämnade mig där för att vänta.

Karolinska Solna, korridoren mellan entrén och rummet — den med för många dörrar och för få av dem uppmärkta.

När hon kom tillbaka kom hon tillbaka komplett — en full vagn, varje instrument och medicin redan samlad, ingenting kvar att hämta två gånger.

Först blodet. Ett prov, som det alltid började. Och sedan den delen jag fortfarande tycker är märklig att beskriva: själva behandlingen. En liten nål. MabThera, in i buken. Några sekunder, från början till slut.

Några sekunder. Där Huddinge hade krävt sex timmar av mig — droppet, förhänget, skakningarna, filten — krävde det här sex månaders värde. Jag satt med den kontrasten varje gång det hände, och det slutade aldrig kännas märkligt.

De höll kvar mig en stund efteråt, och höll uppsikt efter reaktioner. Det kom ingen. Sedan kunde jag gå.

Tillbaka genom samma korridorer, samma hiss, ut genom huvudentrén — och där, tillräckligt nära för att synas från dörrarna, busshallplatsen. Vissa besök tog det bara några minuter innan en buss kom. Andra gånger tre eller fyra gånger så länge, stående i en svensk vinter som inte brydde sig om hur snabb behandlingen därinne hade varit.

Det verkliga Dagvård A15b-schemakortet — 19 dec, 16 jan, 13 feb, alla märkta MabThera.

Jul, på riktigt

Vi bestämde oss, det året, för att fira jul ordentligt — mer än vi någonsin firat Thanksgiving. Inte en mindre version, nedskalad efter hur jag råkade må. En riktig jul.

Granen var liten — tillräckligt liten för en hylla, inte ett rum — men den var klädd som om den vore fullstor: röda och gyllene julgranskulor, band, en rad små inslagna paket instoppade bland grenarna själva, som om även granen behövde något att packa upp.

Under och runt den väntade de riktiga presenterna. En luftrenare från Electrolux, fortfarande i kartongen. En kroppsvåg från Beurer — samma tillverkare som HealthManager-apparaten som tyst hade loggat min vikt och mitt blodtryck varje morgon sedan augusti. En handdammsugare. En ny riskokare. Och, längre bak på hyllan, inslagen i sitt eget papper år efter år: den årliga överraskningen från Byggplast, samma kollegor som hade skickat blommor till lägenheten under fas 1 utan att behöva bli tillfrågade. Vissa saker, tydligen, kan man räkna med.

Vid sidan om, förbi korten som stod upprätt på hyllan: en flaska Offley och en flaska Jack Daniel’s, väntande på senare.

Fyra dagar tidigare hade jag fått den andra av fyra subkutana doser. Om fyra veckor skulle jag få den tredje. Däremellan, inget av det — bara en gran som fick plats på en hylla, klädd som om den inte gjorde det, och ett rum som bestämt sig, medvetet, för att fira.

Granen, presenterna, Electrolux, Beurer-vågen, den årliga Byggplast-överraskningen, och Offley och Jack Daniel’s som väntar på senare.

Vikten som kom tillbaka

Femtionio kilo. Tidig september, mitt i fas 1. Den siffran var dit sjukdomen och behandlingen tillsammans hade dragit mig, och jag minns att jag såg den på vågen och förstod, för första gången i rent fysiska termer, vad som togs ifrån mig.

Jag bestämde mig för att det inte skulle fortsätta ta.

Promenaderna var en front. Tallriken var den andra, och jag kämpade på den varje dag, tre gånger om dagen, med samma allvar jag skulle ha gett en verklig fiende. FatSecret loggade varje gram — inget ätet utan att vägas, inget vägt utan att registreras, inget registrerat utan att kontrolleras mot en gräns jag inte tillät mig själv att falla under: 2 500 kalorier, som minimum, protein och vitaminer och mineraler räknade som ammunition inför en strid.

Frukost, vägd och äten med avsikt — samma disciplin som Urtekram-ritualen i avsnitt 5, förd vidare in i fas 2.

Nyårsafton, 2017. Mellan den andra dosen och den tredje. Jag åt som om det vore ett arbete, för det var det: Marie-kex och banan och honung för att starta dagen, sedan jordnötter och ost och bröd och pommes och kebab under eftermiddagen, och till middag, tillsammans med potatisen och mer kebab, en skopa Star Nutrition Supreme Mass — ett viktökningstillskott, 461 kalorier och nästan 29 gram protein, intaget på samma sätt man tar medicin, för i varje mening som spelade roll var det just det. Dagen slutade på 3 481 kalorier. Nästan tusen över gränsen. Jag åt inte så mycket för att jag var hungrig. Jag åt så mycket för att jag vägrade förlora marken jag redan tagit tillbaka.

Och vågen höll räkningen. Den 18 december — tre dagar före den tallriken — visade den 68,9 kilo. Inte 59 längre. Vid 175 centimeters längd skulle 65 kilo vara min siffra, BMI-ideallinjen jag var tänkt att ligga på. Jag hade gått nästan fyra kilo förbi den.

Jag kallar det inte fantastiskt. Det var ingen ren återhämtning till något perfekt mål — det var något stökigare och ärligare än så: nästan elva kilo kämpade tillbaka från botten, och lite till, inte för att jag medvetet jagade en siffra förbi 65, utan för att oron inte räknar exakt. Under behandling, under pressen av att inte veta, åt jag på det sätt man äter när man är rädd för att någonsin se 59 igen. Osäkerheten inom mig tryckte lika hårt som disciplinen gjorde. Tillsammans sköt de över målet.

Vikt loggad dagligen via Beurer HealthManager — den verkliga uppgången från 59,0 kg till 68,9 kg, aug–dec 2017.

Två gånger om dagen, ändå, samma mätningar under allt detta — blodtryck, puls — för ett krig man slutar mäta är ett krig man redan börjat förlora. Apparaten visste inte att det var helg, och den visste inte heller något om idealvikter. Den bara fortsatte att fråga, och i december, vad siffran än sa, var det inte längre siffran som skrämt mig i september.

Fas 2, i sin helhet

Att korsreferera de kliniska anteckningarna mot labb- och behandlingsjournalen ger den fullständiga bilden av dessa tre månader:

Åtta doser totalt, fyra veckovisa och fyra månadsvisa, avslutades den 13 februari 2018 — väntande, nu, på vad nästa undersökning skulle visa.

Läs nästa: Avsnitt 7 — kommer snart.

© AbeArtsSweden — Testimony är en personlig bloggserie skriven i dialog med minnet, dokument och tid.

There is a particular kind of work that no one sees.

Not the work you are paid for. Not the work that appears on a calendar or gets recorded in a system or earns acknowledgment from the people around you. I mean the other kind — the kind you do alone, in the early morning before the day has begun, or late at night after it has ended, or in the quiet hours between appointments when the world outside continues as if nothing unusual is happening.

This is the story of that work.

Flemingsbergsviken Nature Reserve. The water, the reeds, the open sky. This was the world just outside the door.

September came. The four infusions were done.

The weeks of MabThera — the drip, the curtained room, the blood test before each session, the careful rhythm of treatment — had run their course. The medicine had been delivered. Now came the part that no one schedules and no one can do for you: the part where you wait, and watch, and keep the body going while the results take shape inside you.

I was still on sick leave. But in my own mind, I had already decided what these weeks were. Not time lost. Not time stolen by illness. A journey — inward, private, necessary. The kind that asks everything of you precisely because no one else can see it happening.

The quiet work had already begun. And it was not going to stop.

The Morning

Every morning began the same way.

Before coffee. Before the news. Before anything else had a chance to take the day — I went to the apparatus.

Weight. Blood pressure. Pulse. Temperature. Each measurement taken carefully, each value entered into Beurer HealthManager on the laptop, logged automatically with date and time. Then the same data entered manually into Clarus PHR — the personal health record I was building in parallel, my own version of what Karolinska was tracking in their systems.

I had become my own laboratory. A laboratory of one, operating out of an apartment in Huddinge, with instruments purchased one by one and connected by Bluetooth and intention.

The numbers told a story. Not always a dramatic story — often just the ordinary story of a body doing its best under unusual pressure. But I needed to read that story every day. Not from anxiety. From discipline. From the understanding that what you measure, you can manage. What you watch, you can respond to. What you know, you can face.

The data accumulated. Day by day, week by week — a map of my own body drawn in numbers, growing more detailed with every morning I sat down at the table and took the measurements.

The Plate

Then came breakfast.

Not a casual meal. A decision.

Every morning. Organic, gluten-free, four-grain. Not chosen by appetite — chosen by what the body needed.

Organic gluten-free four-grain porridge — Urtekram, always organic, certified. The purple package became a fixture on the kitchen shelf. The pink bowl became part of the morning ritual — filled, measured, eaten with the focused attention of someone who understood that food was not comfort during these weeks. It was medicine of a different kind.

I had set a target: a minimum of 2,500 calories per day. Not a guess, not an approximation — a calculated decision, based on everything I had read about what a body under treatment requires to maintain the conditions for recovery. The food scale on the counter was not a detail. It was an instrument, as important as the blood pressure apparatus or the thermometer.

Every ingredient was weighed. Every meal logged. Every nutritional value checked against the daily target. Protein, fibre, vitamins, minerals — not obsessively, but carefully. With the same attention I gave to the Beurer readings each morning.

The porridge was the anchor. Warm, slow, deliberate. It started the day on the right terms — not rushed, not improvised, not surrendered to whatever the morning felt like offering. I chose what went into the body. That choosing mattered more than I can easily explain.

And alongside the food: supplements. For the Omega 3 I needed — high dose, over 1,000 IU — I turned to Carlson Labs, a supplement manufacturer based in Lincolnshire, Illinois. I ordered through LuckyVitamin.com in Pennsylvania, because the concentration available in Sweden was not sufficient for what I needed. Vitamins from Apotea. Each one selected, each one timed, each one part of the same quiet strategy. I did not care about the distance. I did not care about the price.

The Route

After breakfast, I went outside.

This was not negotiable. Whatever the weather. Whatever the energy level. Whatever the body felt like saying about the idea of moving through the world on a September morning in Flemingsberg — I went.

Walking. Sometimes cycling. The routes were the same ones I had always used — paths through the neighbourhood I knew by instinct, roads that led toward the nature reserve and back, the particular geography of Huddinge that I had made my own over years of choosing to live here.

Gulavägen, Flemingsberg. Autumn arriving on the path. One foot in front of the other — that was the whole strategy.

Autumn was arriving while I walked. The trees along Gulavägen turning gold and amber, the light changing its angle, the air carrying that particular Swedish September coolness that arrives without announcement and stays. I walked into it. I walked through it. I did not walk to feel better, exactly — though sometimes that happened. I walked because the body that was fighting needed to remain a body that moved. Stillness was not an option I could afford.

There is something that happens when you keep moving through a landscape you know well. The mind quiets in a different way than it does indoors. The measurements from the morning become abstract. The appointments ahead become distant. There is only the path, and the light, and the sound of leaves, and the next step.

I carried the illness with me on those walks. I also, for stretches of time, left it behind.

Both things were true at once.

The Scan

Monday, 9 October 2017 — 08:00
Röntgenkliniken, Karolinska University Hospital, Huddinge

Three weeks after the last infusion, the body was read again.

A datortomografiundersökning — a CT scan of the abdomen. Referred by Team Lymfoid öppenvård, Huddinge Hematologiskt Centrum. Dr. Kristina Sonnevi’s name on the kallelse. Eight o’clock on a Monday morning, before the working day had fully begun, before the hospital corridors had reached their ordinary noise.

The scan was a question put to the body: what has changed?

The first CT — back in July, before any of this had a name — had shown what was there. This one would show what remained. Whether the four weeks of MabThera had done what they were designed to do. Whether the wrong cells had retreated, or held their ground, or done something else entirely.

I lay still inside the machine. The machine did what machines do — precisely, without comment, without the particular warmth of the nurses at Hematologiskt Centrum. It simply read. And what it found would determine what came next.

The results would inform the second phase of treatment. A new schedule. A new location. The quiet work was not finished — it was entering a new chapter.

The Email

My brother was following everything from the other side of the world.

We had always been close in the way that brothers are close when distance has become the permanent condition of their relationship — not through daily contact, but through the understanding that what matters to one matters to the other, across whatever distance lies between. He was in Longview, Washington, on the west coast of the United States. I was in Huddinge. The kilometres between us were not negotiable. But the connection was.

I had sent him the Lymphoma app — the one I had found in the Apple Store and Windows Store, published by an American lymphoma research institute. I wanted him to understand not just that I was ill, but what the illness was. What it did. How it behaved. What the treatment was trying to accomplish. I did not want to translate it all into summary and reassurance in a message. I wanted him to have the same source I had, to read the same words, to build the same picture.

He wrote back.

I will not reproduce what he said word for word. Some things belong to the private archive of a family, and his letters are among them. But I will say this: he wrote with the particular combination of directness and warmth that I have always recognised in him. He had downloaded the app. He had read it. He had questions — real questions, not the soft questions people ask when they are trying not to alarm you, but the questions of someone who wanted to understand.

Those emails — his from Longview, mine from Huddinge — became part of the treatment in their own way. Not medicine. Not data. Something harder to measure and equally necessary: the knowledge that someone on the other side of the world was paying attention. Was reading. Was there.

You are not as alone as the apartment sometimes makes you feel.

I knew that. I needed reminding anyway.

The City

Huddinge was not only the place where I was ill.

It was the place I had chosen. The place I had come to — not by accident, not by necessity, but by a series of decisions that had accumulated into a life. And that life did not stop because a lymphoma had appeared in it. It continued, quietly, alongside everything else.

Sjödalsparken, Huddinge Centrum. The Jazz and Blues Festival. Music in the open air. Life, continuing.

Sjödalsparken in Huddinge Centrum — the outdoor stage, the wooden benches, the crowd gathered in the summer air to listen. The Huddinge Jazz and Blues Festival. I had been there before the diagnosis. I would be there again.

I include this not because it happened during the treatment weeks — the timing was its own. But because it represents something I needed to hold onto through those weeks: the knowledge that the city around me was alive, that culture was happening, that music was being played in public parks by people who did not know my name or my diagnosis, and that this was right and good and part of what I was fighting to return to.

Huddinge is not a city that announces itself. It does not have the drama of a capital or the noise of a place that needs to be noticed. It has parks, and commuter trains, and nature reserves at the edge of the residential streets, and festivals in summer where people sit on benches and listen to jazz. It is, in other words, a place where an ordinary life can be lived with genuine attention.

That is why I chose it. That is why I still live here.

And during those September weeks, when the treatment was done and the waiting had begun and the quiet work was the only work there was — I held the image of that park, that music, those benches in the open air, as evidence of what ordinary looked like. As something to walk back toward.

The Radio

FK FM on iTunes. Classical category. 330 streams. Broadcasting from an apartment in Huddinge — while everything else was also happening.

While all of this was happening — the measurements, the walks, the porridge, the emails from Longview, the appointments at Karolinska — something else was running quietly in the background.

FK FM. My online radio station.

I had built it myself, starting in 2014, out of a desire to broadcast music with intention — carefully selected, carefully sequenced, sent out into the world through a stream that anyone with the right app could find. It appeared in iTunes under Classical, among 330 other streams. It ran from this apartment. From this desk. From a life that was, in 2017, simultaneously managing lymphoma and continuing to create.

I do not think of the radio as a distraction from the illness. I think of it as evidence of the same thing the walks were evidence of, the same thing the porridge was evidence of, the same thing the measurements were evidence of: that the self does not stop when the body is under pressure. That creativity does not wait for health. That the work continues — quietly, without announcement, in the background of everything else — because stopping it would have been a different kind of surrender than I was willing to make.

The radio ran. The body healed. Both things were true, simultaneously, in the same apartment, on the same ordinary days.

The Weight No One Asked About

There came a day — one of the infusion days, somewhere in those four September weeks — when I came home and could not carry it anymore.

Not the illness. Not the measurements or the diet or the walks. Something smaller, and therefore larger.

I was reaching for the sofa — just beginning to put things down, to let myself stop, to allow the exhaustion that had been building since the morning to finally arrive somewhere it could rest — when she came to me with the shopping list.

“Here, if you want to buy some food.”

I looked at it. I looked at her.

And something that had been held very tightly for a long time came loose all at once. I was angry.

I do not remember the exact words. I know they were not gentle. They came from somewhere below reasoning — from the place where months of managing alone had been quietly accumulating, without a proper exit. What came out was not a complaint. It was not even really directed at her. It was the sound of a body and a mind that had reached the edge of what they could carry without being seen.

I am not pretending. This is not a small thing. I need to rest.

Only louder. And with everything I had been holding.

Because this was real: while I was managing the illness, I was also managing the household. The food shopping. The meals. The errands. Two, three times a week. Not because it had been formally decided — simply because that was how things worked, and illness had not renegotiated the terms.

I was not angry at her, exactly. I was angry at the weight. At the invisibility of what I was carrying. At the gap between how serious this was and how ordinary the day still seemed to everyone around me.

The sofa. The list. The moment.

Some things are small enough to hold everything.

That evening, I lay down. Outside the window, the last of the November dark had settled over the rooftops of Flemingsberg. The radio was still running somewhere in the background. The body that had been treated, and walked, and measured, and fed with intention — that body finally stopped.

And in the stopping, something was released. Not resolved. Not healed. But released — into the quiet of an apartment in Huddinge, where the quiet work had been happening all along, and would go on happening, seen or unseen, for as long as it needed to.

The card sat on the table beside the apparatus. Three more dates. The quiet work was not finished — it was only changing shape, moving into a different season, asking the same thing it had always asked: that I show up, that I measure, that I keep going through whatever the calendar placed in front of me next.

Read next: Episode 6: Small Doses / Små doser — coming soon.

© AbeArtsSweden — Testimony is a personal blog series written in dialogue with memory, documents, and time.

Det finns en särskild sorts arbete som ingen ser.

Inte det arbete du får betalt för. Inte det som syns i en kalender, registreras i ett system eller ger erkännande från människorna runt omkring dig. Jag menar det andra — det du gör ensam, tidigt på morgonen innan dagen har börjat, eller sent på natten efter att den tagit slut, eller i de tysta timmarna mellan besöken när världen utanför fortsätter som om ingenting ovanligt pågår.

Det här är berättelsen om det arbetet.

Flemingsbergsviken naturreservat. Vattnet, vassbältet, den öppna himlen. Det här var världen precis utanför dörren.

September kom. De fyra infusionerna var klara.

MabThera-veckorna — droppen, det avskärmade rummet, blodprovet innan varje session, behandlingens noggranna rytm — hade fullföljts. Medicinen hade levererats. Nu kom den del som ingen schemalägger och ingen kan göra åt dig: den del då du väntar, och iakttar, och håller kroppen igång medan resultaten tar form inuti dig.

Jag var fortfarande sjukskriven. Men i mitt eget sinne hade jag redan bestämt vad dessa veckor var. Inte förlorad tid. Inte tid stulen av sjukdomen. En resa — inåt, privat, nödvändig. Den sortens resa som kräver allt av dig just för att ingen annan kan se att den sker.

Det tysta arbetet hade redan börjat. Och det tänkte inte sluta.

Morgonen

Varje morgon började på samma sätt.

Innan kaffet. Innan nyheterna. Innan något annat hann ta dagen — gick jag till apparaterna.

Vikt. Blodtryck. Puls. Temperatur. Varje mätning utförd omsorgsfullt, varje värde inmatat i Beurer HealthManager på bärbatorn, loggat automatiskt med datum och tid. Sedan samma data inmatat manuellt i Clarus PHR — den personliga hälsojournal jag byggde parallellt, min egen version av vad Karolinska registrerade i sina system.

Jag hade blivit mitt eget laboratorium. Ett laboratorium med en enda person, verksamt från en lägenhet i Huddinge, med instrument inköpta ett i taget och sammankopplade via Bluetooth och avsikt.

Siffrorna berättade en historia. Inte alltid en dramatisk historia — oftast bara den vanliga historien om en kropp som gör sitt bästa under ovanligt stor press. Men jag behövde läsa den historien varje dag. Inte av oro. Av disciplin. Av förståelsen att det du mäter kan du hantera. Det du bevakar kan du svara på. Det du vet kan du möta.

Datan ackumulerades. Dag för dag, vecka för vecka — en karta över min egen kropp ritad i siffror, som blev mer detaljerad för varje morgon jag satte mig vid bordet och tog mätningarna.

Tallriken

Sedan kom frukosten.

Inte en slumpmässig måltid. Ett beslut.

Varje morgon. Ekologisk, glutenfri, fyrkorn. Inte vald av aptit — vald av vad kroppen behövde.

Ekologisk glutenfri fyrkornsgröt — Urtekram, alltid ekologisk, certifierad. Det lila förpackningen blev ett fast inslag på kökhyllan. Den rosa skålen blev en del av morgonritualen — fylld, avvägd, äten med den fokuserade uppmärksamhet som tillhör någon som förstår att mat inte var tröst under dessa veckor. Det var medicin av ett annat slag.

Jag hade satt ett mål: minst 2 500 kalorier per dag. Inte en gissning, inte en ungefärlig siffra — ett beräknat beslut, baserat på allt jag hade läst om vad en kropp under behandling behöver för att upprätthålla förutsättningarna för återhämtning. Köksvågen på bänken var inte ett detalj. Det var ett instrument, lika viktigt som blodtrycksapparaten eller termometern.

Varje ingrediens vägdes. Varje måltid loggades. Varje näringsvärde kontrollerades mot det dagliga målet. Protein, fibrer, vitaminer, mineraler — inte besatt, men omsorgsfullt. Med samma uppmärksamhet som jag gav Beurer-avläsningarna varje morgon.

Gröten var ankaret. Varm, långsam, avsiktlig. Den startade dagen på rätt villkor — inte brådskande, inte improviserad, inte överlämnad till vad morgonen råkade erbjuda. Jag valde vad som gick in i kroppen. Det valet spelade större roll än jag lätt kan förklara.

Och vid sidan av maten: kosttillskott. För det Omega 3 jag behövde — hög dos, över 1 000 IE — vände jag mig till Carlson Labs, en tillverkare av kosttillskott baserad i Lincolnshire, Illinois. Jag beställde via LuckyVitamin.com i Pennsylvania, eftersom koncentrationen som fanns tillgänglig i Sverige inte var tillräcklig för vad jag behövde. Vitaminer från Apotea. Var och en utvald, var och en tajmad, var och en del av samma tysta strategi. Avståndet spelade ingen roll. Priset spelade ingen roll.

Rutten

Efter frukosten gick jag ut.

Det var inte förhandlingsbart. Oavsett väder. Oavsett energinivå. Oavsett vad kroppen tyckte om idén att röra sig ut i världen en septembermorgon i Flemingsberg — jag gick.

Till fots. Ibland på cykel. Rutterna var de samma jag alltid hade använt — stigar genom kvarteret jag kände av instinkt, vägar som ledde mot naturreservatet och tillbaka, Huddinges särskilda geografi som jag gjort till min egen under år av att välja att leva här.

Gulavägen, Flemingsberg. Hösten anländer på stigen. Ett steg i taget — det var hela strategin.

Hösten anlände medan jag gick. Träden längs Gulavägen färgades guld och amber, ljuset ändrade vinkel, luften bar på den där typiska svenska septemberkylan som anländer utan förvarning och stannar. Jag gick in i den. Jag gick igenom den. Jag gick inte för att må bättre, precis — även om det ibland hände. Jag gick för att kroppen som kämpade behövde förbli en kropp som rörde sig. Stillhet var inte ett alternativ jag hade råd med.

Det händer något när man fortsätter röra sig genom ett landskap man känner väl. Sinnet tystnar på ett annat sätt än inomhus. Morgonens mätningar blir abstrakta. De kommande besöken avlägsnar sig. Det finns bara stigen, och ljuset, och ljudet av löv, och nästa steg.

Jag bar sjukdomen med mig på de promenaderna. Jag lämnade den också bakom mig, i stunder.

Båda sakerna var sanna på en gång.

Undersökningen

Måndag, 9 oktober 2017 — 08:00
Röntgenkliniken, Karolinska universitetssjukhuset, Huddinge

Tre veckor efter den sista infusionen lästes kroppen igen.

En datortomografiundersökning — ett CT-scan av buken. Remitterad av Team Lymfoid öppenvård, Huddinge Hematologiskt Centrum. Dr. Kristina Sonnevis namn på kallelsen. Klockan åtta en måndag morgon, innan arbetsdagen riktigt börjat, innan sjukhuskorridorerna nått sitt vanliga brus.

Undersökningen var en fråga ställd till kroppen: vad har förändrats?

Det första CT-scannets — tillbaka i juli, innan något av det här hade ett namn — hade visat vad som fanns där. Det här skulle visa vad som återstod. Om de fyra veckorna med MabThera hade gjort vad de var avsedda att göra. Om de felaktiga cellerna hade dragit sig tillbaka, eller hållit sin ställning, eller gjort något helt annat.

Jag låg stilla inne i maskinen. Maskinen gjorde vad maskiner gör — precist, utan kommentar, utan den särskilda värme som sjuksköterskorna på Hematologiskt Centrum hade. Den läste bara. Och vad den fann skulle avgöra vad som kom härnäst.

Resultaten skulle ligga till grund för den andra behandlingsfasen. Ett nytt schema. En ny plats. Det tysta arbetet var inte slut — det gick in i ett nytt kapitel.

E-posten

Min bror följde allt från andra sidan världen.

Vi hade alltid stått varandra nära på det sätt bröder är nära varandra när distansen har blivit det permanenta villkoret för deras relation — inte genom daglig kontakt, utan genom förståelsen att det som spelar roll för den ene spelar roll för den andre, oavsett vilket avstånd som ligger emellan. Han var i Longview, Washington, på USA:s västkust. Jag var i Huddinge. Kilometrarna mellan oss var inte förhandlingsbara. Men förbindelsen var det.

Jag hade skickat honom Lymphoma-appen — den jag hittat i App Store och Windows Store, utgiven av ett amerikanskt lymfomforskningsinstitut. Jag ville att han skulle förstå inte bara att jag var sjuk, utan vad sjukdomen var. Vad den gjorde. Hur den betedde sig. Vad behandlingen försökte åstadkomma. Jag ville inte översätta alltihop till sammanfattning och lugnande ord i ett meddelande. Jag ville att han skulle ha samma källa som jag, läsa samma ord, bygga samma bild.

Han svarade.

Jag ska inte återge vad han sa ord för ord. En del saker hör hemma i en familjs privata arkiv, och hans brev är bland dem. Men det här kan jag säga: han skrev med den särskilda kombinationen av rättframhet och värme som jag alltid känt igen hos honom. Han hade laddat ner appen. Han hade läst den. Han hade frågor — riktiga frågor, inte de mjuka frågor man ställer när man försöker undvika att oroa, utan frågorna från någon som ville förstå.

De e-posten — hans från Longview, mina från Huddinge — blev en del av behandlingen på sitt eget sätt. Inte medicin. Inte data. Något svårare att mäta och lika nödvändigt: vetskapen om att någon på andra sidan världen följde med. Läste. Fanns där.

Du är inte så ensam som lägenheten ibland får dig att känna dig.

Det visste jag. Jag behövde bli påmind ändå.

Staden

Huddinge var inte bara platsen där jag var sjuk.

Det var platsen jag hade valt. Platsen jag hade kommit till — inte av en slump, inte av nödvändighet, utan av en serie beslut som hade hopat sig till ett liv. Och det livet slutade inte för att ett lymfom hade dykt upp i det. Det fortsatte, tyst, vid sidan av allt annat.

Sjödalsparken, Huddinge Centrum. Jazz- och bluesfestivalen. Musik under öppen himmel. Livet, som fortsätter.

Sjödalsparken i Huddinge Centrum — utomhusscenen, träbänkarna, folkmassan samlad i sommarluft för att lyssna. Huddinge Jazz och Blues Festival. Jag hade varit där innan diagnosen. Jag skulle vara där igen.

Jag tar med det här inte för att det hände under behandlingsveckorna — tidpunkten var sin egen. Men för att det representerar något jag behövde hålla fast vid genom de veckorna: vetskapen om att staden runt om mig levde, att kultur pågick, att musik spelades i offentliga parker av människor som inte kände mitt namn eller min diagnos, och att det var rätt och gott och en del av det jag kämpade för att återvända till.

Huddinge är inte en stad som utropar sig själv. Den har inte dramatiken hos en huvudstad eller bullret från en plats som behöver bli uppmärksammad. Den har parker, och pendeltåg, och naturreservat i utkanten av bostadsgatorna, och festivaler på sommaren där folk sitter på bänkar och lyssnar på jazz. Det är, med andra ord, en plats där ett vanligt liv kan levas med genuin uppmärksamhet.

Det är därför jag valde den. Det är därför jag fortfarande bor här.

Och under de septemberveckorna, när behandlingen var klar och väntan hade börjat och det tysta arbetet var det enda arbete som fanns — höll jag bilden av den parken, den musiken, de bänkarna under öppen himmel, som bevis på vad det vanliga såg ut som. Som något att gå tillbaka mot.

Radion

FK FM på iTunes. Klassisk kategori. 330 strömmar. Sändning från en lägenhet i Huddinge — medan allt annat också pågick.

Medan allt det här hände — mätningarna, promenaderna, gröten, breven från Longview, besöken på Karolinska — pågick något annat tyst i bakgrunden.

FK FM. Min nätradiostation.

Jag hade byggt den själv, med start 2014, av en önskan att sända musik med avsikt — noggrant utvald, noggrant sekvenserad, skickad ut i världen via en ström som vem som helst med rätt app kunde hitta. Den dök upp på iTunes under Klassisk, bland 330 andra strömmar. Den sände från den här lägenheten. Från det här skrivbordet. Från ett liv som år 2017 samtidigt hanterade lymfom och fortsatte att skapa.

Jag ser inte radion som en distraktion från sjukdomen. Jag ser den som bevis på samma sak som promenaderna var bevis på, samma sak som gröten var bevis på, samma sak som mätningarna var bevis på: att jaget inte slutar när kroppen är under press. Att kreativitet inte väntar på hälsa. Att arbetet fortsätter — tyst, utan tillkännagivande, i bakgrunden av allt annat — för att sluta med det hade varit en annan sorts kapitulation än jag var beredd att göra.

Radion sände. Kroppen läkte. Båda sakerna var sanna, samtidigt, i samma lägenhet, på samma vanliga dagar.

Tyngden ingen frågade om

Det kom en dag — en av infusionsdagarna, någonstans under de fyra septemberveckorna — då jag kom hem och inte kunde bära det längre.

Inte sjukdomen. Inte mätningarna, dieten eller promenaderna. Något mindre, och därför större.

Jag var på väg mot soffan — höll just på att lägga ifrån mig saker, att låta mig stanna, att tillåta den utmattning som hade byggts upp sedan morgonen att äntligen nå fram till någonstans den kunde vila — när hon kom till mig med inköpslistan.

— Här, om du vill handla lite mat.

Jag tittade på den. Jag tittade på henne.

Och något som hade hållits mycket hårt under lång tid lossnade på en gång. Jag var arg.

Jag minns inte exakt vad jag sa. Jag vet att det inte var varsamt. Det kom från någonstans under förnuftet — från den plats där månader av att hantera allt ensam hade samlats tyst, utan en ordentlig utväg. Det som kom ut var inte ett klagomål. Det var inte ens egentligen riktat mot henne. Det var ljudet av en kropp och ett sinne som hade nått gränsen för vad de kunde bära utan att bli sedda.

Jag låtsas inte. Det här är inte en liten sak. Jag behöver vila.

Bara högre. Och med allt jag hade burit på.

För det var verkligt: medan jag hanterade sjukdomen hanterade jag också hushållet. Matinköpen. Måltiderna. Ärendena. Två, tre gånger i veckan. Inte för att det hade beslutats formellt — helt enkelt för att det var så det fungerade, och sjukdomen hade inte omförhandlat villkoren.

Jag var inte arg på henne, egentligen. Jag var arg på tyngden. På osynligheten i det jag bar. På klyftan mellan hur allvarligt det här var och hur vanlig dagen ändå verkade för alla runt omkring mig.

Soffan. Listan. Ögonblicket.

Vissa saker är tillräckligt små för att rymma allt.

Den kvällen lade jag mig ner. Utanför fönstret hade novembermörkret lagt sig över Flemingsbergs hustak. Radion spelade fortfarande någonstans i bakgrunden. Kroppen som hade behandlats, och gått, och mätts, och matats med avsikt — den kroppen stannade äntligen.

Och i det uppehållet frig jordes något. Inte löst. Inte läkt. Men frig jort — in i tystnaden hos en lägenhet i Huddinge, där det tysta arbetet hade pågått hela tiden, och skulle fortsätta pågå, sett eller osett, så länge det behövdes.

Kortet låg på bordet bredvid apparaterna. Tre datum till. Det tysta arbetet var inte slut — det bytte bara form, rörde sig in i en annan årstid, ställde samma krav som det alltid hade ställt: att jag infann mig, att jag mätte, att jag fortsatte genom vad kalendern än lade framför mig härnäst.

Läs nästa: Avsnitt 6: Små doser — kommer snart.

© AbeArtsSweden — Testimony är en personlig bloggserie skriven i dialog med minnet, dokument och tid.

There is a particular kind of silence inside a daily care room.

Not the silence of peace. Not the silence of rest. It is the silence of a body being worked on — slowly, carefully, drop by drop — while the mind lies very still and watches.

I had been told what to expect. The nurses at Hematologiskt Centrum had explained the process: the IV line, the rate of the drip, the hours it would take. They had told me about possible reactions. Their voices were calm and precise, the way voices become when they have said the same words many times and learned that calm is itself a kind of medicine.

I listened. I nodded. I lay down on the patient bed.

The room was not bright. The overhead lights were kept low, but sunlight reached in from outside — not direct, filtered — and cast soft shadows across the ceiling and walls. It was a gentle light. The kind that does not demand anything from you.

Around each bed, long curtains hung from ceiling rails, drawn closed to make a small private world of each patient. I could not see who was in the next bed. But I could hear him — a voice, low and steady, talking to a nurse on the other side of the partition. We were separated and together at the same time. Each of us inside our own curtained quiet, each carrying something the other could not fully see.

And then the drip began.

25 August 2017.

Besökskort — Hematologen R51-53, Karolinska University Hospital, Huddinge

The first MabThera infusion.

One drop. Then another. Then another.

I had been coming to Karolinska University Hospital in Huddinge long enough by then that the corridors felt familiar. The smell of the building. The particular light. The sound of trolleys in the hallway. These were not strangers around me — they were people I had learned to read, faces I recognised, a team that had walked with me from the first uncertain appointments through the diagnosis and into this room. That familiarity mattered. It was its own kind of ground to stand on.

But familiarity does not make a needle smaller. It does not slow the clock.

The hours inside that bed were still long.

When the needle found the right vein and the drip began, I felt the first drop enter my body. Then another. Then another. Quiet, precise, unhurried. The nurse made sure everything was running correctly, then left me alone behind the curtain.

A minute passed. Then two. Then five.

I lay still, watching the soft shadows on the ceiling, listening to the low voice of the patient on the other side of the partition. The room was calm. The drip was calm. My breathing was calm.

And then, somewhere into the infusion, my body decided it had something to say.

It started as a feeling I tried to dismiss. No. Nothing. It is nothing. But the cold came anyway — not ordinary cold, not the kind you can reason with — a chill that moved from deep inside and worked its way outward. Then the trembling began. Not a shiver. A shaking. The kind that does not ask permission, that does not wait for you to understand what is happening before it takes over your hands, your arms, your whole body.

I had no idea what it was.

I tried to hold still. I tried to tell myself it was passing, that it was nothing, that bodies do strange things and this would stop. But the trembling only grew — uncontrollable, insistent, my hands shaking, the cold moving deeper into my bones with every minute.

And here is the thing I have not yet said: I did not call the nurse immediately. This was my first treatment. I did not know what a normal reaction looked like, and I did not know what an emergency looked like. I had no reference point. So I waited — telling myself it would pass, that perhaps this was simply what the medicine did, that I should not make a fuss over something I did not yet understand. I held on, and I shook, and I said nothing.

Until I could not hold on any longer.

I needed the nurse. I looked around from the bed, trying to think clearly through the shaking — and then I saw it. A button on the wall beside me. Push to call the nurse.

I pushed it. Not calmly. With a hand I could barely steady, with something close to panic moving through me.

She came quickly. Her name was Lisa.

She recognised what she saw — had seen it before, many times before — and she moved without panic, which was exactly what I needed someone near me to do. She stopped the infusion. She gave me doses of Cortisone. When my temperature rose a little, she brought it down with Paracetamol. She did what trained hands do when a body responds in a language they already know how to answer.

And then she stopped beside the bed and looked at me.

“Do you want an extra blanket?” she asked.

“Yes, please.”

I do not know how much effort those two words took. Not much, perhaps. Or perhaps more than they should have. When your body is shaking and the cold has settled deep into your bones and you are trying to hold on to some ordinary version of yourself, even a small request can feel like an admission.

I pulled the blanket around my shoulders.

From that point, Lisa came to check on me every thirty minutes or less — blood pressure, temperature, a few quiet questions — and then left me to sleep again. That went on for about six hours in total. I had no lunch that day. Only a small cup of coffee from the automat in the corridor.

That small exchange — the blanket, the thirty-minute visits, the coffee.

In a room full of medicine and precision and clinical protocol, someone had decided that warmth also belonged there. That the body being treated was still a body that could be cold, still a person who might need something soft against their skin.

I think about that blanket still.

The infusion took several hours.

By the time the drip was done, the light in the room had changed. The shadows had moved. The afternoon had become something else without my noticing.

At some point during those hours I had fallen asleep. The medication had taken effect — quietly, without announcement — and somewhere between the drip and the blanket and the soft shadows on the ceiling, consciousness had simply let go. I do not remember dreaming. I am not even entirely sure the nurse who checked on me was not part of a dream. That boundary — between sleep and waking, between what happened and what I only half-perceived — was not clear then, and it is not clear now.

I had not moved. But something had.

The medicine was inside me now — working, they had explained, to find the wrong cells, the ones that did not belong, the ones that had been quietly growing where they should not have been. The body waging a slow internal war with borrowed soldiers.

And the blood — always the blood — was where that war was being fought. Where the wrong cells had first appeared, where the medicine would seek them out, and where the evidence of progress, or its absence, would eventually show. It was only right that every visit began there.

Before the drip there had been a blood test — blodprov — as there would be before every session. They needed to read the body first, to know where it was, before they could continue treating it. Data before medicine. Numbers before the needle. Each visit began with the same quiet question put to the blood: how are you holding?

Finally, I stood up carefully. Lisa checked on me one last time. I walked out into the corridor.

It was close to four in the afternoon. I was hungry — properly hungry, the kind that reminds you that the body, whatever it has just been through, is still a body with ordinary needs. I found a restaurant inside the hospital and sat down with a plate of salad. I ate quickly, with the focused appetite of someone who has not eaten since morning.

Then I walked. About half a kilometre, on foot, to the ICA Maxi nearby. I had fruits to buy — part of the self-treatment discipline I had already begun building. The errand felt ordinary. It also felt like a small act of defiance: the body that had just spent six hours being worked on, walking now under its own power, buying its own food, continuing its own care.

Outside, the hospital continued its ordinary business. Footsteps. Voices. The low hum of a building full of people doing difficult work. I carried the stillness of the infusion room with me for a while, like something I was not ready to put down.

The Rhythm of the Weeks

That yellow card went everywhere with me.

BESÖKSKORT: Hematologen R51-53.

Four lines. Four dates. Four weeks.

25 augusti — 1 september — 8 september — 15 september.

Every week the same corridor. Every week the same room, the same curtain, the same bed. The blood test first, then the wait, then the drip. The body learning to expect it — not comfortable exactly, but no longer surprised. There is a particular kind of endurance that comes not from strength but from repetition. You simply return. You lie down. You let the drip begin again.

–”– the card reads, for each visit after the first. Ditto. Same as before. Same reason.

behandling MabThera + Prove.

Treatment and test. Week after week. Until the four weeks were done.

But driven by curiosity — and perhaps by a need to feel less like a passenger in my own body — I had decided to make my own journey alongside the one the doctors were managing. To become, in my own small way, both patient and observer.

The Parallel Treatment

And so, quietly, I built my own little clinic — at home, outside the hospital walls.

Before the first infusion — before 25 August — I had already begun something of my own. Not instead of the medicine. Alongside it. A parallel discipline, quiet and daily, that no doctor had prescribed but that I had decided was necessary.

I had purchased apparatus. A blood pressure monitor. A body scale. A food scale. A thermometer. Small devices, each with a specific task, each connected by Bluetooth to a program on my laptop: Beurer HealthManager. Every measurement logged automatically. Date, time, value. The data accumulating day by day into something I could read, something I could follow — a map of my own body drawn in numbers.

Beurer HealthManager — blood pressure readings, augusti 2017

And alongside Beurer, a second program: Clarus PHR — Personal Health Record. Where Beurer captured the raw data automatically, Clarus received what I entered manually — the summary, the interpretation, the bigger picture. Blood pressure. BMI. Pulse rate. Temperature. A personal medical file, maintained in parallel to whatever Karolinska was recording in their own systems.

Every morning, almost the first thing after waking, before the day had fully begun: weight, blood pressure, pulse, temperature. The numbers written into the machine. The trend watched carefully. Was it stable? Was it rising? Was something changing that needed attention?

I also watched what I ate. Not casually — with a food scale, with intention, with the understanding that the body fighting lymphoma needed more from me than ordinary habits. Supplements. Adjusted portions. Choices made not by appetite but by what I believed the body needed to endure what was coming each week.

I read everything I could find. Booklets from the hospital. Digital resources in Swedish. And an app I found in the Apple Store and Windows Store — published by an American lymphoma research institute, simply called Lymphoma — which I downloaded and worked through carefully, and later recommended to my brother to download too, so he could understand what I was going through from the other side of the world.

And sometime in the week after the last infusion of this first phase, I did one more thing. I joined Blodcancerföreningen — the Swedish Blood Cancer Foundation. Two hundred kronor. A small act, but a deliberate one. I was not just a patient moving through a system. I was part of something — a community of people who understood this particular weight from the inside.

This was my contribution to the treatment. What I could control, when so much could not be controlled.

And here is perhaps the most telling detail of all. I was on sick leave during those weeks — the diagnosis made that inevitable. But in my own mind, I let myself pretend it was vacation. A private reframing, invisible to anyone else, but important to me. Because this was not time lost to illness. This was a journey — inward, private, necessary. A travel deep inside myself. And journeys, I have always felt, deserve to be taken on your own terms.

Clarus PHR — Personal Health Record dashboard

The Flowers

From Manuel and all colleagues at Byggplast & Båtpryllar AB — sent to the apartment

At home, there were flowers.

I do not know exactly when Manuel had arranged it — he had not made a point of telling me, had not waited for my reaction. That was his way. He had simply done it: spoken to the others at Byggplast & Båtpryllar AB, gathered something on behalf of all of them, and sent it to the apartment.

A bouquet. With a card.

I put the flowers beside the window, where the light reached them. I kept them there until they dried. Long after they had lost their colour, I kept them. Because they were proof of something — that while I was lying in that bed, in that curtained quiet, with that drip running into my arm, people who knew me were thinking about me. Were sending warmth across the distance between their ordinary day and mine.

That matters. It is hard to explain exactly why, but it matters enormously.

That evening, I lay down.

Outside the window, the flowers from Manuel and the others were catching the last of the light — still fresh, still standing, still carrying the colour of the gesture that had sent them.

The blanket from the infusion bed was not with me. But I remembered the weight of it. The way it had arrived after two quiet words.

Yes, please.

Some care comes like that — after a small admission, a moment of letting go. It simply appears, because someone asked, and you answered, and warmth followed.

I held on to that. On the hard days, and there were many, I held on to that.

Episode 5: The Quiet Work

© AbeArtsSweden — Testimony is a personal blog series written in dialogue with memory, documents, and time.

Det finns en särskild sorts tystnad inne i ett dagvårdsrum.

Inte fridens tystnad. Inte vilans tystnad. Det är tystnaden hos en kropp som bearbetas — långsamt, varsamt, droppe för droppe — medan sinnet ligger helt stilla och ser på.

Jag hade fått veta vad jag kunde förvänta mig. Sjuksköterskorna på Hematologiskt Centrum hade förklarat proceduren: infusionsslangen, droppens hastighet, hur många timmar det skulle ta. De hade berättat om möjliga reaktioner. Deras röster var lugna och precisa, på det sätt röster blir när de har sagt samma ord många gånger och lärt sig att lugnet i sig är en sorts medicin.

Jag lyssnade. Jag nickade. Jag lade mig ner på patientbädden.

Rummet var inte ljust. Belysningen hölls dämpad, men solljuset nådde in utifrån — inte direkt, filtrerat — och kastade mjuka skuggor över tak och väggar. Det var ett stilla ljus. Den sortens ljus som inte kräver något av dig.

Runt varje säng hängde långa gardiner från skenskenor i taket, dragna för att skapa en liten privat värld för varje patient. Jag kunde inte se vem som låg i nästa säng. Men jag kunde höra honom — en röst, låg och stadig, som talade med en sjuksköterska på andra sidan avskiljaren. Vi var åtskilda och ändå tillsammans. Var och en inne i sin egna avskärmade tystnad, var och en bärandes på något den andre inte fullt ut kunde se.

Och sedan började droppen.

25 augusti 2017.

Besökskort — Hematologen R51-53, Karolinska universitetssjukhuset, Huddinge

Den första MabThera-infusionen.

En droppe. Sedan en till. Sedan ytterligare en.

Jag hade kommit till Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge tillräckligt länge vid det laget för att korridorerna skulle kännas bekanta. Byggnadens doft. Det särskilda ljuset. Ljudet av vagnar i korridoren. Det var inga främlingar runt omkring mig — det var människor jag hade lärt mig att läsa, ansikten jag kände igen, ett team som hade gått med mig från de första osäkra besöken genom diagnosen och in i det här rummet. Den igenkänningen spelade roll. Den var en sorts mark att stå på.

Men igenkänning gör inte en nål mindre. Den saktar inte ner klockan.

Timmarna i den sängen var ändå långa.

När nålen hittade rätt ven och droppen började, kände jag den första droppen tränga in i min kropp. Sedan en till. Sedan ytterligare en. Stilla, precis, utan brådska. Sjuksköterskan försäkrade sig om att allt gick som det skulle och lämnade mig sedan ensam bakom gardinen.

En minut gick. Sedan två. Sedan fem.

Jag låg stilla och betraktade de mjuka skuggorna i taket, lyssnade på rösten hos patienten på andra sidan avskiljaren. Rummet var lugnt. Droppen var lugn. Min andning var lugn.

Och sedan, någonstans under infusionen, bestämde sig min kropp för att ha något att säga.

Det började som en känsla jag försökte avfärda. Nej. Ingenting. Det är ingenting. Men kylan kom ändå — inte vanlig kyla, inte den sortens kyla man kan resonera med — en kyla som rörde sig inifrån och ut. Sedan började darrningarna. Inte en skälvning. En skakning. Den sortens skakning som inte ber om tillåtelse, som inte väntar på att du ska förstå vad som händer innan den tar över dina händer, dina armar, hela din kropp.

Jag hade ingen aning om vad det var.

Jag försökte hålla mig stilla. Jag försökte säga till mig själv att det gick över, att det var ingenting, att kroppar gör konstiga saker och att det här skulle sluta. Men darrningarna bara växte — okontrollerbara, envisna, mina händer skakade och kylan trängde sig allt djupare in i mina ben för varje minut.

Och här är det jag ännu inte har sagt: jag tillkallade inte sjuksköterskan omedelbart. Det var min första behandling. Jag visste inte hur en normal reaktion såg ut, och jag visste inte hur en nödsituation såg ut. Jag hade ingen referenspunkt. Så jag väntade — talade om för mig själv att det skulle gå över, att det kanske bara var så medicinen verkade, att jag inte borde göra ett väsen av något jag inte förstod. Jag höll ut, och jag skakade, och jag sa ingenting.

Tills jag inte kunde hålla ut längre.

Jag behövde sjuksköterskan. Jag tittade mig runt från sängen och försökte tänka klart genom skakningarna — och sedan såg jag det. En knapp på väggen bredvid mig. Tryck för att tillkalla sjuksköterska.

Jag tryckte på den. Inte lugnt. Med en hand jag knappt kunde hålla stilla, med något nära panik som rörde sig inom mig.

Hon kom snabbt. Hon hette Lisa.

Hon kände igen vad hon såg — hade sett det förut, många gånger — och hon rörde sig utan panik, vilket var precis vad jag behövde att någon nära mig gjorde. Hon stoppade infusionen. Hon gav mig doser Kortison. När min temperatur steg lite tog hon ner den med Paracetamol. Hon gjorde det som tränade händer gör när en kropp svarar på ett språk de redan kan besvara.

Och sedan stannade hon vid sängen och tittade på mig.

— Vill du ha en extra filt? frågade hon.

— Ja, tack.

Jag vet inte hur mycket ansträngning de två orden krävde. Inte mycket, kanske. Eller kanske mer än de borde. När kroppen skakar och kylan har lagt sig djupt i benen och man försöker hålla fast vid någon vanlig version av sig själv, kan även en liten begäran kännas som ett erkännande.

Jag drog filten runt axlarna.

Från och med då kom Lisa för att titta till mig var trettionde minut eller oftare — blodtryck, temperatur, några stilla frågor — och lät mig sedan sova igen. Det pågick i sammanlagt ungefär sex timmar. Jag åt ingen lunch den dagen. Bara en liten kopp kaffe från automaten i korridoren.

Det lilla utbytet — filten, de trettio minuterna, kaffet.

I ett rum fullt av medicin och precision och klinisk rutin hade någon bestämt att värme också hörde hemma där. Att kroppen som behandlades fortfarande var en kropp som kunde frysa, fortfarande en person som kanske behövde något mjukt mot huden.

Jag tänker på den filten fortfarande.

Infusionen tog flera timmar.

När droppen var klar hade ljuset i rummet förändrats. Skuggorna hade rört sig. Eftermiddagen hade blivit något annat utan att jag märkte det.

Någon gång under de timmarna hade jag somnat. Medicinen hade verkat — stilla, utan tillkännagivande — och någonstans mellan droppen och filten och de mjuka skuggorna i taket hade medvetandet helt enkelt släppt taget. Jag minns inte att jag drömde. Jag är inte ens helt säker på att sjuksköterskan som tittade till mig inte var en del av en dröm. Den gränsen — mellan sömn och vakenhet, mellan det som hände och det jag bara halvt uppfattade — var inte tydlig då, och den är inte tydlig nu.

Jag hade inte rört mig. Men något hade det.

Medicinen var nu inne i mig — och arbetade, hade de förklarat, med att hitta de felaktiga cellerna, de som inte hörde hemma där, de som tyst hade vuxit där de inte borde. Kroppen förde ett långsamt inre krig med lånade soldater.

Och blodet — alltid blodet — var platsen där det kriget utkämpades. Där de felaktiga cellerna först hade dykt upp, där medicinen skulle söka upp dem, och där bevisen på framsteg — eller deras frånvaro — till slut skulle visa sig. Det var bara rätt att varje besök började där.

Innan droppen hade det tagits ett blodprov — som det skulle göras inför varje session. De behövde läsa kroppen först, veta var den befann sig, innan de kunde fortsätta behandlingen. Data före medicin. Siffror före nålen. Varje besök började med samma stilla fråga ställd till blodet: hur håller du?

Äntligen reste jag mig försiktigt. Lisa tittade till mig en sista gång. Jag gick ut i korridoren.

Klockan var nära fyra på eftermiddagen. Jag var hungrig — ordentligt hungrig, den sortens hunger som påminner dig om att kroppen, vad den än just har gått igenom, fortfarande är en kropp med vanliga behov. Jag hittade en restaurang inne på sjukhuset och satte mig med en tallrik sallad. Jag åt snabbt, med den fokuserade aptit som tillhör någon som inte har ätit sedan morgonen.

Sedan gick jag. Ungefär en halv kilometer, till fots, till ICA Maxi i närheten. Jag skulle köpa frukt — en del av den egenvårdsdisciplin jag redan hade börjat bygga upp. Ärendet kändes vanligt. Det kändes också som en liten akt av motstånd: kroppen som just hade tillbringat sex timmar under behandling, som nu gick på egna ben, köpte sin egen mat, fortsatte sin egen omsorg.

Utanför fortsatte sjukhuset sin vanliga verksamhet. Fotsteg. Röster. Det låga sorlet från en byggnad full av människor som utförde svårt arbete. Jag bar stillheten från dagvårdsrummet med mig ett tag, som något jag inte var redo att lägga ifrån mig.

Veckans rytm

Det gula kortet följde mig överallt.

BESÖKSKORT: Hematologen R51-53.

Fyra rader. Fyra datum. Fyra veckor.

25 augusti — 1 september — 8 september — 15 september.

Varje vecka samma korridor. Varje vecka samma rum, samma gardin, samma säng. Blodprovet först, sedan väntan, sedan droppen. Kroppen lärde sig att förvänta det — inte bekvämt precis, men inte längre förvånad. Det finns en särskild sorts uthållighet som inte kommer från styrka utan från upprepning. Man återvänder helt enkelt. Man lägger sig ner. Man låter droppen börja igen.

–”– står det på kortet för varje besök efter det första. Dito. Samma som förut. Samma anledning.

behandling MabThera + Prove.

Behandling och prov. Vecka efter vecka. Tills de fyra veckorna var avklarade.

Men driven av nyfikenhet — och kanske av ett behov av att känna mig som mindre passagerare i min egen kropp — hade jag bestämt mig för att göra min egen resa parallellt med den som läkarna hanterade. Att bli, på mitt eget lilla sätt, både patient och observatör.

Den parallella behandlingen

Och så, i tysthet, byggde jag min egen lilla klinik — hemma, utanför sjukhusets väggar.

Innan den första infusionen — innan den 25 augusti — hade jag redan börjat med något eget. Inte i stället för medicinen. Vid sidan av den. En parallell disciplin, stilla och daglig, som ingen läkare hade ordinerat men som jag hade bestämt mig för var nödvändig.

Jag hade köpt utrustning. En blodtrycksmonitor. En kroppsvåg. En köksvåg. En termometer. Små apparater, var och en med en specifik uppgift, var och en ansluten via Bluetooth till ett program på min bärbara dator: Beurer HealthManager. Varje mätning loggades automatiskt. Datum, tid, värde. Data som dag för dag ackumulerades till något jag kunde läsa, något jag kunde följa — en karta över min egen kropp ritad i siffror.

Beurer HealthManager — blodtrycksavläsningar, augusti 2017

Och vid sidan av Beurer, ett andra program: Clarus PHR — Personal Health Record. Där Beurer fångade rådata automatiskt, tog Clarus emot det jag matade in manuellt — sammanfattningen, tolkningen, den större bilden. Blodtryck. BMI. Pulsfrekvens. Temperatur. En personlig medicinsk journal, förd parallellt med vad Karolinska registrerade i sina egna system.

Varje morgon, nästan det första jag gjorde efter att ha vaknat, innan dagen riktigt hade börjat: vikt, blodtryck, puls, temperatur. Siffrorna skrevs in i maskinen. Trenden följdes noga. Var det stabilt? Steg det? Förändrades något som behövde uppmärksammas?

Jag tittade också på vad jag åt. Inte slumpmässigt — med köksvåg, med avsikt, med insikten att kroppen som kämpar mot lymfom behövde mer av mig än vanliga vanor. Kosttillskott. Justerade portioner. Val som gjordes inte av aptit utan av vad jag trodde att kroppen behövde för att uthärda det som kom varje vecka.

Jag läste allt jag kunde hitta. Broschyrer från sjukhuset. Digitala resurser på svenska. Och en app jag hittade i App Store och Windows Store — utgiven av ett amerikanskt lymfomforskningsinstitut, helt enkelt kallad Lymphoma — som jag laddade ner och gick igenom noga, och senare rekommenderade min bror att ladda ner också, så att han skulle kunna förstå vad jag gick igenom från andra sidan världen.

Och någon gång veckan efter den sista infusionen i den här första fasen gjorde jag ytterligare en sak. Jag gick med i Blodcancerföreningen — Blodcancerförbundet. Två hundra kronor. En liten handling, men en medveten sådan. Jag var inte bara en patient som rörde sig genom ett system. Jag var en del av något — en gemenskap av människor som förstod den här särskilda tyngden inifrån.

Detta var mitt bidrag till behandlingen. Det jag kunde kontrollera, när så mycket inte gick att kontrollera.

Och här är kanske den mest avslöjande detaljen av alla. Jag var sjukskriven under de veckorna — diagnosen gjorde det oundvikligt. Men i mitt eget sinne lät jag mig låtsas att det var semester. En privat omformulering, osynlig för alla andra, men viktig för mig. För det här var inte tid förlorad till sjukdom. Det var en resa — inåt, privat, nödvändig. En färd djupt in i mig själv. Och resor, har jag alltid känt, förtjänar att göras på egna villkor.

Clarus PHR — Personal Health Record, dashboard

Blommorna

Från Manuel och alla kollegor på Byggplast & Båtpryllar AB — skickade till lägenheten

Hemma stod det blommor.

Jag vet inte exakt när Manuel hade ordnat det — han hade inte gjort något väsen av det, inte väntat på min reaktion. Det var hans sätt. Han hade helt enkelt gjort det: talat med de andra på Byggplast & Båtpryllar AB, samlat något på allas vägnar och skickat det till lägenheten.

En bukett. Med ett kort.

Jag ställde blommorna vid fönstret, där ljuset nådde dem. Jag lät dem stå kvar tills de torkade. Långt efter att de hade förlorat sin färg lät jag dem stå kvar. För de var bevis på något — att medan jag låg i den sängen, i den avskärmade tystnaden, med den droppen i armen, tänkte människor som kände mig på mig. Sände värme över avståndet mellan deras vanliga dag och min.

Det spelar roll. Det är svårt att förklara exakt varför, men det spelar en enorm roll.

Den kvällen lade jag mig ner.

Utanför fönstret fångade blommorna från Manuel och de andra det sista ljuset — fortfarande friska, fortfarande stående, fortfarande bärandes färgen från den gest som hade skickat dem.

Filten från infusionssängen var inte med mig. Men jag mindes tyngden av den. Hur den hade kommit efter två stilla ord.

Ja, tack.

En del omsorg kommer så — efter ett litet erkännande, ett ögonblick av att släppa taget. Den dyker helt enkelt upp, för att någon frågade och du svarade och värme följde.

Jag höll fast vid det. De svåra dagarna, och de var många, höll jag fast vid det.

Avsnitt 5: Det tysta arbetet

© AbeArtsSweden — Testimony är en personlig bloggserie skriven i dialog med minnet, dokument och tid.

August came the way August always comes in Sweden — quietly, with light that lasts too long and a warmth that already knows it is leaving.

I came home from Karolinska Huddinge on the first of August with a mark on my back and nothing else. The biopsy was done. The waiting was not.

One week, they said.

I counted the days the way you count things when counting is all you can do.

What I did not know — what I could not know — was what was happening on the other side of that silence.

While I went to work. While I made dinner. While I slept and woke and looked at the summer outside my window, something else was in motion.

Dr. Sonevi had not been alone from the beginning. She led a team — a group of doctors whose names I would never fully learn, whose faces I would never fully see. They met in real rooms at Karolinska Huddinge. They met online. They shared findings, exchanged expertise, read the results of my blood, my bone, my cells.

They were looking for a name.

In medicine, a name is everything. Without a name there is no map, no treatment, no direction. The investigations I had carried through July — the CT scan, the bone marrow biopsy, the blood drawn at ten in the morning — all of it fed into a process I could not observe. A conversation about me, happening without me.

I imagine those rooms. The careful language of doctors deliberating. The images on screens. The numbers that mean something only to those trained to read them. Someone saying: look at this. Someone else leaning forward. A conclusion forming slowly, the way certainty always forms — not in one moment, but across many.

By the time Dr. Sonevi sat across from me on the eighth of August, the team had already spoken.

8 August 2017 — 09:15
Karolinska University Hospital, Huddinge

She was the same as before. Calm. Precise. The kind of stillness that is not coldness but something more difficult — a learned steadiness in the presence of fear.

She told me what the investigations had found. She spoke about what was most probable. She used words I was still learning to carry.

It was not yet the final confirmation — there was one more step, one more meeting ahead. But sitting in that room on a Tuesday morning in August, I understood something had shifted. The investigation had become a conclusion. The question had become almost an answer.

Then, at the end of the conversation, Dr. Sonevi looked at me and asked:

“When do you want to start the treatment?”

I did not hesitate. Not for a second.

“As soon as possible.”

She nodded. That was all.

I walked out into the corridor. The summer was still outside. Still ordinary. Still bright.

But I was not the same person who had walked into that room twenty minutes earlier.

I went home. I waited ten more days.

18 August 2017
Karolinska University Hospital, Huddinge — Hematologiskt Centrum, Mottagningen R51

This was the day.

Dr. Sonevi confirmed the diagnosis. The team’s work was complete. The name had been found, agreed upon, documented. She handed me the printed treatment plan — a Behandlingsbrev, a letter of treatment — pages that described, in the precise language of medicine, what was living inside me and what would be done about it.

Mabthera. Once a week. Four weeks. Starting 25 August.

I held the papers.

Then I asked her something I had been carrying since July — since the urologist had first written a word on a referral and handed it across a desk.

“What is the name of my illness?”

She could have pointed to the document. She could have said: it is written here. But she did not.

She took a pen.

And in her own handwriting, in blue ink, across the top of the printed page in my hands, she wrote:

Marginal Zons Lymfom.

Three words. Her hand. My paper.

I still have that document. I have kept it all these years — not as a wound to return to, but as proof of something I needed to hold. That on a Friday in August 2017, a doctor who led a team of people I never met took a pen and wrote the name of what I was carrying.

So that I would know.
So that it would be real.
So that I could begin.

The document I asked for. The name she wrote. August 18, 2017.

I walked out of Karolinska Huddinge that August afternoon with the paper in my hand.

And something had shifted inside me — not fear. Not defeat.

I have to fight all out. I have to survive.

That was the only thought. Clear and hard and simple, like a stone dropped into still water.

I went home. And I went to work.

Not the work I was paid for. Another kind.

The Research

I opened my laptop and I started searching and reading.

WebMD — the American medical platform, trusted and thorough — became my first university. The WebMD: Symptom Check app followed almost immediately onto my phone. It was the main resource for learning about MZL — what it was, how it behaved in the body, what the survival numbers said, what treatment paths existed. I read it the way you read something when your life depends on understanding it.

Alongside WebMD, I found Blodcancerförbundet — the Swedish Blood Cancer Association — at blodcancerforbundet.se. Here was the same knowledge but closer to home, in the language of the country I lived in, written for patients like me. Between these two sources — one American, one Swedish — I began to build a picture of what I was facing.

I read everything. Then I read it again. And again. I wanted it inside me — not just understood, but memorized. Owned. If this thing was living in my body, I was going to know everything about it.

Later, as the days passed and my research deepened, I began discovering more tools. One by one, apps appeared on my Apple Store that covered dimensions I had not yet thought to monitor. HeartWatch: to track my pulse. Health Manager Pro by Beurer: connected directly to my blood pressure apparatus and body scale. Oximeter: to monitor my oxygen levels. HealthFit: for overall body data. Kaloriräknaren by FatSecret and Nutricheck: so that every meal, every ingredient, every nutrient could be accounted for.

I had made my own calculation: a minimum of 2,500 calories per day. Not a guess — a decision, based on everything I had read about what a body needs when it is fighting. That is why every meal was weighed. Every ingredient counted. Every nutritional value checked. The food scale on the kitchen counter was not a detail. It was part of the strategy.

Each app was a new instrument in the same orchestra. Together they formed something I had not planned but had built anyway — a complete personal monitoring system, running quietly in the background of every day.

The Arsenal

Then I made lists.

The MabThera treatment would lower my immune system. That much was clear from everything I read. And if my immune system dropped, my apartment in Huddinge could not stay the way it was. A normal home was not good enough anymore. I needed something closer to a sterile environment — as close as one person, alone, without medical training, could build.

I began purchasing, methodically:

For the room — an Electrolux Rapido portable hand vacuum. A portable vacuum with UV light for the mattress and sofa. An Electrolux room air purifier. A mini portable UV surface scanner. A room humidity diffuser. An electronic sensor for humidity, gas, and chemical levels. Bottles of alcohol for every surface. I went through the apartment — every corner, every fabric, every place where something invisible might hide.

For the body — a Beurer body weight scale connected by Bluetooth to Health Manager Pro. A Beurer blood pressure apparatus, also connected. A pulsometer. A food scale. An Oral-B Braun electric toothbrush with its own app. An Apple Watch — monitoring heart rate, movement, and sleep through the night without interruption. A water jar with filter. And a digital microscope — complete with glass apparatus and measurement tools — so I could monitor my own urine at home, the way a small private laboratory would.

For nutrition — I researched every vitamin, every mineral, every food that could support an immune system under pressure. Apotea, Sweden’s leading online pharmacy, became a regular stop. But Sweden was not always enough. For the Omega 3 I needed — high dose, over 1,000 IU, the concentration that mattered — I found it at LuckyVitamin.com, an online health store in Pennsylvania, USA. I ordered across the Atlantic without hesitation.

I did not care about the distance. I did not care about the price.

The monitoring never stopped. Not even at home. Not even at night.

The Weight No One Saw

There was something else I carried through all of this. Something private, and daily, and unrelated to the lymphoma — and yet completely inseparable from it.

Since my prostate operation, I had been managing a urinary condition that required me to use a catheter — the LoFric Hydro Kit, a soft medical instrument — to fully empty my bladder. Several times a day. In the morning. At night. Sometimes at work. It was always in my bag, wherever I went, a quiet companion that demanded attention regardless of what else was happening.

I would continue to need it until a second prostate operation in 2020.

So when I speak of building a sterile room and monitoring my body from every angle — I was doing all of this while also managing this. Every day. Alone.

I do not say this for sympathy. I say it because the full picture matters. And because someone reading this may be carrying something similar — a burden that has no visible weight but is always there.

No one saw any of this. No one needed to.

It was between me and the illness.

I was building the conditions for survival — quietly, methodically, alone in an apartment in Huddinge, in the last days of a Swedish August.

The summer outside was still ordinary. The trees along the road to the commuter train. The particular Swedish light of late summer — golden, already tired, already beautiful in the way that things are beautiful when they are about to change.

I had a name now.

And somewhere behind me, in rooms I would never enter, a team of doctors had already set the calendar.

I was not alone in this — even when I felt alone. Even when I cooked dinner for one and counted days by myself and navigated the system of a country that was mine by choice but not by birth.

The medicine was decided. The date was set.

As soon as possible, she had said.

25 August. 09:15.

August was almost over.

Read next: Episode 4: The Drip and the Blanket →

© AbeArtsSweden — Testimony is a personal blog series written in dialogue with memory, documents, and time.

Augusti kom som augusti alltid kommer i Sverige — tyst, med ljus som varar för länge och en värme som redan vet att den är på väg bort.

Jag kom hem från Karolinska Huddinge den första augusti med ett märke i ryggen och inget annat. Biopsins var klar. Väntan var det inte.

En vecka, sa de.

Jag räknade dagarna på det sätt man räknar saker när räknandet är allt man kan göra.

Det jag inte visste — det jag inte kunde veta — var vad som hände på andra sidan av den tystnaden.

Medan jag gick till jobbet. Medan jag lagade mat. Medan jag sov och vaknade och tittade på sommaren utanför mitt fönster, var något annat i rörelse.

Dr. Sonevi hade inte varit ensam från början. Hon ledde ett team — en grupp läkare vars namn jag aldrig fullt ut skulle lära mig, vars ansikten jag aldrig fullt ut skulle se. De möttes i riktiga rum på Karolinska Huddinge. De möttes online. De delade fynd, utbytte expertis, läste resultaten av mitt blod, mina ben, mina celler.

De letade efter ett namn.

Inom medicinen är ett namn allt. Utan ett namn finns ingen karta, ingen behandling, ingen riktning. Undersökningarna jag hade genomgått under juli — DT-skanningen, benmärgsbiopsins, blodet som togs klockan tio på morgonen — allt detta matade in i en process jag inte kunde observera. Ett samtal om mig, som pågick utan mig.

Jag föreställer mig de rummen. Det försiktiga språket hos läkare som delibererar. Bilderna på skärmar. Siffrorna som bara betyder något för dem som är tränade att läsa dem. Någon som säger: titta på det här. Någon annan som lutar sig framåt. En slutsats som formas långsamt, på det sätt som säkerhet alltid formas — inte i ett ögonblick, utan genom många.

När Dr. Sonevi satt mitt emot mig den åttonde augusti, hade teamet redan talat.

8 augusti 2017 — 09:15
Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge

Hon var densamma som förut. Lugn. Precis. Den sortens stillhet som inte är kyliga utan något svårare — en inlärd stadighet i närvaro av rädsla.

Hon berättade vad undersökningarna hade visat. Hon talade om vad som var mest troligt. Hon använde ord jag fortfarande höll på att lära mig att bära.

Det var ännu inte den slutliga bekräftelsen — det fanns ett steg till, ett möte till framför mig. Men när jag satt i det rummet en tisdagsmorgon i augusti förstod jag att något hade förändrats. Undersökningen hade blivit en slutsats. Frågan hade blivit nästan ett svar.

Sedan, i slutet av samtalet, tittade Dr. Sonevi på mig och frågade:

“När vill du börja behandlingen?”

Jag tvekade inte. Inte en sekund.

“Så snart som möjligt.”

Hon nickade. Det var allt.

Jag gick ut i korridoren. Sommaren var fortfarande utanför. Fortfarande vanlig. Fortfarande ljus.

Men jag var inte samma person som hade gått in i det rummet tjugo minuter tidigare.

Jag gick hem. Jag väntade tio dagar till.

18 augusti 2017
Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge — Hematologiskt Centrum, Mottagningen R51

Det var den dagen.

Dr. Sonevi bekräftade diagnosen. Teamets arbete var klart. Namnet hade hittats, överenskommits, dokumenterats. Hon räckte mig den tryckta behandlingsplanen — ett Behandlingsbrev — sidor som beskrev, på medicinens precisa språk, vad som levde i mig och vad som skulle göras åt det.

Mabthera. En gång i veckan. Fyra veckor. Från och med 25 augusti.

Jag höll papperen.

Sedan frågade jag något jag hade burit sedan juli — sedan urologen först hade skrivit ett ord på en remiss och räckt den över ett skrivbord.

“Vad heter min sjukdom?”

Hon kunde ha pekat på dokumentet. Hon kunde ha sagt: det står här. Men det gjorde hon inte.

Hon tog en penna.

Och med sin egen handstil, med blått bläck, längst upp på den tryckta sidan i mina händer, skrev hon:

Marginal Zons Lymfom.

Tre ord. Hennes hand. Mitt papper.

Jag har fortfarande det dokumentet. Jag har sparat det alla dessa år — inte som ett sår att återvända till, utan som ett bevis på något jag behövde hålla fast vid. Att en fredag i augusti 2017 tog en läkare som ledde ett team av människor jag aldrig träffat en penna och skrev namnet på det jag bar.

För att jag skulle veta.
För att det skulle vara verkligt.
För att jag skulle kunna börja.

Dokumentet jag bad om. Namnet hon skrev. 18 augusti 2017.

Jag gick ut från Karolinska Huddinge den augustieftermiddagen med papperet i handen.

Och något hade förändrats i mig — inte rädsla. Inte nederlag.

Jag måste kämpa med allt jag har. Jag måste överleva.

Det var den enda tanken. Klar och hård och enkel, som en sten som faller i stilla vatten.

Jag gick hem. Och jag gick till jobbet.

Inte det arbete jag fick betalt för. En annan sorts arbete.

Forskningen

Jag öppnade min bärbara dator och började söka och läsa.

WebMD — den amerikanska medicinska plattformen, pålitlig och grundlig — blev mitt första universitet. Appen WebMD: Symptom Check följde nästan omedelbart till min telefon. Den var huvudresursen för att lära mig om MZL — vad det var, hur det betedde sig i kroppen, vad överlevnadssiffrorna sa, vilka behandlingsvägar som fanns. Jag läste det på det sätt man läser något när ens liv beror på att förstå det.

Bredvid WebMD hittade jag Blodcancerförbundet på blodcancerforbundet.se. Här var samma kunskap men närmare hemmet, på språket i det land jag levde i, skrivet för patienter som jag. Mellan dessa två källor — en amerikansk, en svensk — började jag bygga en bild av vad jag stod inför.

Jag läste allt. Sedan läste jag det igen. Och igen. Jag ville ha det inne i mig — inte bara förstått, utan memorerat. Ägt. Om det här tinget levde i min kropp, skulle jag veta allt om det.

Senare, allteftersom dagarna gick och min forskning fördjupades, började jag hitta fler verktyg. En efter en dök appar upp i min App Store som täckte dimensioner jag ännu inte hade tänkt på att övervaka. HeartWatch: för att följa min puls. Health Manager Pro av Beurer: kopplad direkt till min blodtrycksapparat och kroppsvåg. Oximeter: för att övervaka mina syrenivåer. HealthFit: för övergripande kroppsdata. Kaloriräknaren av FatSecret och Nutricheck: så att varje måltid, varje ingrediens, varje näringsvärde kunde räknas.

Jag hade gjort min egen kalkyl: ett minimum av 2 500 kalorier per dag. Inte en gissning — ett beslut, baserat på allt jag hade läst om vad en kropp behöver när den kämpar. Det är därför varje måltid vägdes. Varje ingrediens räknades. Varje näringsvärde kontrollerades. Köksvågen på bänkskivan var ingen detalj. Det var en del av strategin.

Varje app var ett nytt instrument i samma orkester. Tillsammans bildade de något jag inte hade planerat men ändå byggt — ett komplett personligt övervakningssystem, som körde tyst i bakgrunden av varje dag.

Arsenalen

Sedan gjorde jag listor.

MabThera-behandlingen skulle sänka mitt immunförsvar. Det var klart från allt jag hade läst. Och om mitt immunförsvar sjönk, kunde min lägenhet i Huddinge inte vara som den var. Ett vanligt hem var inte längre tillräckligt bra. Jag behövde något närmare en steril miljö — så nära som en person, ensam, utan medicinsk utbildning, kunde bygga.

Jag började köpa in, metodiskt:

För rummet — ett Electrolux Rapido portabelt handstädare. En portabel dammsugare med UV-ljus för madrassen och soffan. En Electrolux luftrenare. En mini portabel UV-ytskanner. En rumsluftfuktare. En elektronisk sensor för luftfuktighet, gas och kemikalienivåer. Flaskor med sprit för varje yta. Jag gick igenom lägenheten — varje hörn, varje tyg, varje plats där något osynligt kunde gömma sig.

För kroppen — en Beurer kroppsvåg kopplad via Bluetooth till Health Manager Pro. En Beurer blodtrycksapparat, också kopplad. En pulsmätare. En kökksvåg. En Oral-B Braun elektrisk tandborste med sin egen app. En Apple Watch — som övervakade hjärtfrekvens, rörelse och sömn genom natten utan avbrott. En vattenkanna med filter. Och ett digitalt mikroskop — komplett med glasapparatur och mätverktyg — så att jag kunde övervaka mitt eget urin hemma, som ett litet privat laboratorium.

För näringen — jag undersökte varje vitamin, varje mineral, varje mat som kunde stödja ett immunförsvar under press. Apotea, Sveriges ledande nätapotek, blev ett regelbundet stopp. Men Sverige räckte inte alltid till. För det Omega 3 jag behövde — hög dos, över 1 000 IU, den koncentration som spelade roll — hittade jag det på LuckyVitamin.com, en nätbutik för hälsoprodukter i Pennsylvania, USA. Jag beställde över Atlanten utan tvekan.

Jag brydde mig inte om avståndet. Jag brydde mig inte om priset.

Övervakningen slutade aldrig. Inte ens hemma. Inte ens på natten.

Bördan Ingen Såg

Det fanns något annat jag bar genom allt detta. Något privat, och dagligt, och orelaterat till lymfomet — och ändå helt oskiljaktigt från det.

Sedan min prostataoperation hade jag hanterat ett urinproblem som krävde att jag använde en kateter — LoFric Hydro Kit, ett mjukt medicinskt instrument — för att tömma urinblåsan fullständigt. Flera gånger om dagen. På morgonen. På natten. Ibland på jobbet. Den fanns alltid i min väska, vart jag än gick, en tyst följeslagare som krävde uppmärksamhet oavsett vad annat som hände.

Jag skulle behöva den fram till en andra prostataoperation 2020.

Så när jag talar om att bygga ett sterilt rum och övervaka min kropp från alla håll — gjorde jag allt detta medan jag också hanterade detta. Varje dag. Ensam.

Jag säger inte detta för sympati. Jag säger det för att hela bilden spelar roll. Och för att någon som läser detta kanske bär något liknande — en börda som inte har någon synlig vikt men alltid finns där.

Ingen såg något av detta. Ingen behövde göra det.

Det var mellan mig och sjukdomen.

Jag byggde förutsättningarna för överlevnad — tyst, metodiskt, ensam i en lägenhet i Huddinge, i de sista dagarna av en svensk augusti.

Sommaren utanför var fortfarande vanlig. Träden längs vägen till pendeltåget. Det särskilda svenska ljuset i sensommaren — gyllene, redan trött, redan vackert på det sätt som saker är vackra när de är på väg att förändras.

Jag hade ett namn nu.

Och någonstans bakom mig, i rum jag aldrig skulle gå in i, hade ett team av läkare redan satt kalendern.

Jag var inte ensam i detta — även när jag kände mig ensam. Även när jag lagade middag för en person och räknade dagar ensam och navigerade systemet i ett land som var mitt av eget val men inte av födelsen.

Medicinen var beslutad. Datumet var satt.

Så snart som möjligt, hade hon sagt.

25 augusti. 09:15.

Augusti var nästan slut.

Läs nästa: Avsnitt 4: Droppen och Filten →

© AbeArtsSweden — Testimony är en personlig bloggserie skriven i dialog med minnet, dokument och tid.