Phase 1 had asked everything of the body at once: four weeks, four infusions, hours at a time in a curtained bed. What came after asked something different — four more doses, spread across four months, each one small enough to be over before it had properly begun. This episode covers that stretch: the consultation that set it in motion, the visits themselves, the disciplines that ran underneath all of it, and the holiday that landed, uninvited but not unwelcome, right in the middle.
A Friend in Need
Thursday, 16 November 2017 — appointment 10:00 Karolinska University Hospital, Solna
Dr. Sonnevi had moved. The lymphoma section had concentrated itself at Karolinska’s Solna campus — further from Huddinge, a longer journey, a different set of corridors to learn. I had the appointment card. I had the time. I had a plan.
Leave home at 07:00. Ten minutes on foot to Flemingsberg station. Pendeltåg to Odenplan, then a bus connection to Solna. Arrive with time to register, pay the visit fee at the cashier, find the right department. Simple enough, on paper.
I was at the station before 07:15. I looked at the departures screen.
Postponed.
I waited. The minutes moved. The screen updated.
Postponed again.
I watched my clock and the screen simultaneously now, the way you watch two things when both of them are telling you something you do not want to hear. The gap between where I was and where I needed to be was closing, minute by minute, on a platform in Flemingsberg in November.
A third postponement.
Three cancellations. The pendeltåg was not coming — not in any time that would get me to Odenplan, and from there to Solna, by ten. The whole connection had collapsed. I had to make a decision, and I had to make it now.
I opened my phone. Uber. I requested a car. I waited. No one came. The minutes continued moving. I stood outside the station near the bus stop, watching the road — and then I saw taxis passing. Ordinary taxis. Not the app, not the algorithm, just drivers with cars and the particular unhurried certainty of people who know these roads.
I stopped one.
I opened the door and sat in the back before I had fully decided to. I told the driver where I needed to go — Karolinska Universitetssjukhuset, Solna — and something of why. The appointment. The time. The three postponements on the board behind me.
He listened. And then, calmly — with the particular calm of someone who has heard urgent things before and knows that urgency is best answered quietly — he said:
“Do not worry. I will take you there on time.”
He had an accent I placed somewhere in Eastern Europe. He drove the way his words had sounded — steadily, without drama, with complete confidence in his own knowledge of the route. Twenty-four kilometres from Flemingsberg to Solna. And then, as we moved through the morning traffic, he said something else:
“You can ask SL to reimburse the taxi cost. I will give you the receipt — you can use it as proof.”
I had not known that. In the middle of everything — the worry, the clock, the body that had just spent weeks being treated and was now sitting in the back of a stranger’s taxi trying not to be late for the doctor who had overseen all of it — I had not known that SL had a reimbursement process for exactly this situation.
He knew. He told me. He gave me the receipt.
We arrived at Karolinska Solna with perhaps ten minutes before the hour. But arriving at the hospital was not the same as arriving at the right place. The new Karolinska building was still finding its final form — and the Lymphoma section had not yet moved into it. It remained in the old building, tucked behind corridors that did not announce themselves, that required you to know where you were going or risk losing minutes you did not have.
I moved as fast as I could without running. Through the entrance, reading signs, following the route I had tried to memorise — corridor, turn, corridor again — to registration, then the cashier, the visit fee paid, the paperwork done, and then finally the right waiting room, where I sat down and tried to bring my breathing back to something ordinary.
The wait lasted perhaps two minutes.
Dr. Sonnevi came to the door of the waiting room and called my name.
I stood up.
Later, I filed the SL claim online — carefully, in Swedish, the way I had learned to navigate Swedish systems: precisely, with all the documentation attached. I wrote what had happened: Pendeltåget hade inställt ca. 3 gånger, så för att inte jag kom försenad tog jag taxi. The fare was 989 kronor. The distance was 24 kilometres.
SL reimbursed me.
The driver had been right about that too.
Flemingsberg station, winter. Not necessarily the platform or direction of that particular morning — but the same cold, the same waiting.
The CT reviewed this day, taken after Phase 1’s four weekly doses, showed decreased size of the liver, spleen, and prostate — a partial response. The diagnosis behind all of it: extranodal MALT lymphoma involving the prostate, seminal vesicles, and bone marrow, stage IV. The decision made this day: continue with four more doses, given monthly.
Stage IV
Extranodalt MALT-lymfom, stadium IV. The words sat on the page of the Samordning note, next to my name, in the same plain clinical font as everything else. Stage four. I knew, in the way most people know, that higher numbers in cancer staging are supposed to mean worse. I did not yet know whether that was true here, or how true, or true in what sense.
So I did what I had already learned to do with everything else about this illness: I read.
The number itself, it turns out, describes geography more than it describes danger. In lymphoma staging, stage IV means the disease has been found in more than one place outside the lymph system — for me, the prostate, the seminal vesicles, the bone marrow. Three sites. That is what earns the number four. It says nothing, on its own, about how the disease behaves, how fast it moves, or how it answers to treatment.
And MALT lymphoma, the type in front of my own name, is not a fast-moving disease. It is rare — a small slice of all non-Hodgkin lymphomas — and it is characteristically slow, sometimes so slow it causes no symptoms at all until something else, some unrelated test, happens to notice it.
I found a chart from Sweden’s national lymphoma quality registry, the kind of document that exists specifically to answer the question I was asking. It explained something called relative survival: take people matched for age and sex, and ask what fraction of them would still be alive after five years even without any cancer at all — in the registry’s figure, 80%. Then look at what fraction of actual lymphoma patients were alive at that mark — 60%. Divide one by the other, and you get 75%: an estimate of survival specifically among people for whom the lymphoma, and nothing else, was the only thing that could take them.
I found more, beyond Sweden. A study following people with stage IV marginal zone lymphoma — the family MALT belongs to — put five-year survival at 84.5%, ten-year at 79.8%. The same study looked specifically at what role rituximab played in that outcome. Rituximab was the drug already in my own veins, already renamed on a hospital card as MabThera. And in a separate study of MALT lymphoma outcomes, lymphoma itself was found to be the cause of death in only about 4% of cases across ten years — most of what took people, in that data, had nothing to do with the disease I had just been diagnosed with.
None of this made the word four feel small. But it gave it a shape I could hold instead of one that only loomed. Stage IV was not a countdown. It was a location — three places instead of one — attached to a disease that, by every number I could find, was in no particular hurry, and that medicine already had real, working answers for.
I kept reading. It helped more than I expected it to.
Eight Chairs
The kallelse told you where to go, but paper directions and a real building are two different things.
Cashier first, to register the visit. Then the question of where, exactly, Dagvård was hiding — fifth floor, they said. The lift. Then the corridors — long, the particular kind of hospital corridor that has too many doors and not enough of them labeled, each one closed, none of them announcing which side of it belonged to you. I walked past nurses moving with purpose in both directions, and for a moment I didn’t know which one, if any, was mine.
Then a nurse called my name.
She led me into the room, and the room itself was the first surprise. Nothing like Huddinge. No curtains dividing the space into small private worlds — here it was open, eight chairs arranged across it, each one adjustable, somewhere between a chair and a bed depending on what a body needed that day. Just a little wider than I was. I sat down, found the angle that felt right, and she left me there to wait.
Karolinska Solna, the corridor between the entrance and the room — the one with too many doors and not enough of them labeled.
When she came back, she came back complete — a full cart, every instrument and medicine already gathered, nothing left to fetch twice.
First, blood. A sample, the way it always started. And then the part I still find strange to describe: the treatment itself. A small needle. MabThera, into the abdomen. A few seconds, start to finish.
A few seconds. Where Huddinge had asked six hours of me — the drip, the curtain, the shaking, the blanket — this asked six months’ worth. I sat with that contrast every time it happened, and it never stopped feeling strange.
They kept me a while after, watching for any reaction. There wasn’t one. Then I could go.
Back through the same corridors, the same lift, out through the main entrance — and there, close enough to see from the doors, the bus stop. Some visits it took me only a few minutes to catch one. Other times three or four times that, standing in a Swedish winter that did not care how quick the treatment inside had been.
Dose 1 of 4: 21 Nov 2017, subcutaneous, left abdomen (nurse: Charlotta Holmgren). Dose 2: 19 Dec 2017, right abdomen (Siv Södergren). Dose 3: 16 Jan 2018, right abdomen (Sara Mosell). Dose 4: 13 Feb 2018, right abdomen (Anna Bronner) — plan noted: awaiting evaluation with X-ray, then follow-up at the hematology clinic.
The actual Dagvård A15b schedule card — 19 Dec, 16 Jan, 13 Feb, all marked MabThera.
Christmas, For Real
We decided, that year, to do Christmas properly — more than we’d ever done Thanksgiving. Not a smaller version, scaled down to match however I was feeling. A real one.
The tree was small — small enough for a shelf, not a room — but it was dressed the way a full-sized one would be: red and gold ornaments, ribbon, a string of small wrapped presents tucked in among the branches themselves, as if even the tree needed something to unwrap.
Underneath and around it, the real presents waited. An Electrolux air purifier, still boxed. A body scale from Beurer — the same maker as the HealthManager apparatus that had been quietly logging my weight and blood pressure every morning since August. A hand vacuum. A new rice cooker. And, further back on the shelf, wrapped in its own paper year after year: the yearly surprise from Byggplast, the same colleagues who had sent flowers to the apartment during Phase 1 without waiting to be asked. Some things, apparently, you can count on.
To the side, past the cards standing upright on the shelf: a bottle of Offley and a bottle of Jack Daniel’s, waiting for later.
Four days earlier I’d had the second of four subcutaneous doses. In four weeks I’d have the third. In between, none of that — just a tree that fit on a shelf, dressed like it didn’t, and a room that had decided, deliberately, to celebrate.
The tree, the presents, the Electrolux, the Beurer scale, the yearly Byggplast surprise, and the Offley and Jack Daniel’s waiting for later.
The Weight Coming Back
Fifty-nine kilograms. Early September, mid-Phase 1. That number is where the disease and the treatment together had dragged me, and I remember looking at it on the scale and understanding, for the first time in purely physical terms, what was being taken from me.
I decided it would not keep taking.
The walking was one front. The plate was the other, and I fought on it every day, three times a day, with the same seriousness I’d have given an actual enemy. FatSecret logged every gram — nothing eaten without being weighed, nothing weighed without being entered, nothing entered without being checked against a line I would not let myself fall beneath: 2,500 calories, minimum, protein and vitamins and minerals accounted for like ammunition counted before a battle.
Breakfast, weighed and eaten on purpose — the same discipline as Ep.5’s Urtekram ritual, carried into Phase 2.
New Year’s Eve, 2017. Between the second dose and the third. I ate like it was work, because it was: Marie biscuits and banana and honey to start the day, then peanuts and cheese and bread and fries and kebab through the afternoon, and at dinner, alongside the potatoes and more kebab, a scoop of Star Nutrition Supreme Mass — a gainer’s supplement, 461 calories and close to 29 grams of protein, taken the way you’d take medicine, because in every sense that mattered, it was. The day closed at 3,481 calories. Almost a thousand over the floor. I did not eat that much because I was hungry. I ate that much because I refused to lose the ground I’d already taken back.
And the scale kept score. By the 18th of December — three days before that plate — it read 68.9 kilograms. Not 59 anymore. At 175 centimetres, 65 kilograms was supposed to be my number, the BMI-ideal line I was meant to sit on. I had gone almost four kilograms past it.
I won’t call that fantastic. It wasn’t a clean recovery to some perfect target — it was something messier and more honest than that: nearly eleven kilograms fought back from the bottom, and then some, not because I was chasing a number past 65 on purpose, but because worry doesn’t calculate precisely. Under treatment, under the pressure of not knowing, I ate the way you eat when you are afraid of ever seeing 59 again. The uncertainty inside me pushed as hard as the discipline did. Together, they overshot.
Weight logged daily via Beurer HealthManager — the actual climb from 59.0 kg to 68.9 kg, Aug–Dec 2017.
Twice a day, still, the same measurements underneath it all — blood pressure, pulse — because a war you stop measuring is a war you’ve already started losing. The apparatus didn’t know it was a holiday, and it didn’t know about ideal weights either. It just kept asking, and by December, whatever the number said, it was no longer the number that had frightened me in September.
Phase 2, in Full
Cross-referencing the clinical notes against the lab and treatment record gives the complete shape of these three months:
Date
Time
Event
16 Nov 2017
10:00
A Friend in Need — CT reviewed (PR), decision to continue 4 more doses monthly
21 Nov 2017
14:44
Dose 1 of 4 — subcutaneous, left abdomen
27 Nov 2017
—
Lab check
19 Dec 2017
14:07
Dose 2 of 4 — subcutaneous, right abdomen
22 Dec 2017
—
Lab check
25 Dec 2017
—
Christmas Day
31 Dec 2017
—
New Year’s Eve
16 Jan 2018
13:28
Dose 3 of 4 — subcutaneous, right abdomen
22 Jan 2018
—
Lab check
29 Jan 2018
—
Lab check
13 Feb 2018
13:48
Dose 4 of 4 — final dose. Plan: await X-ray evaluation, then hematology follow-up
Eight doses in total, four weekly and four monthly, closed out on 13 February 2018 — waiting, now, on what the next scan would show.
Fas 1 hade krävt allt av kroppen på en gång: fyra veckor, fyra infusioner, timmar i taget i ett avskärmat rum. Det som kom efteråt krävde något annat — fyra doser till, utspridda över fyra månader, var och en tillräckligt liten för att vara över innan den riktigt hunnit börja. Det här avsnittet täcker den sträckan: konsultationen som satte allt i rörelse, besöken själva, disciplinen som löpte under alltihop, och helgen som landade, oombedd men inte ovälkommen, mitt i alltihop.
Dr. Sonnevi hade flyttat. Lymfomsektionen hade koncentrerats till Karolinskas campus i Solna — längre från Huddinge, en längre resa, en ny uppsättning korridorer att lära sig. Jag hade besökskortet. Jag hade tiden. Jag hade en plan.
Lämna hemmet 07:00. Tio minuter till fots till Flemingsberg station. Pendeltåg till Odenplan, sedan buss till Solna. Ankomma i tid för att registrera sig, betala besöksavgiften i kassan, hitta rätt avdelning. Enkelt nog, på papper.
Jag var på stationen innan 07:15. Jag tittade på avgångstavlan.
Inställt.
Jag väntade. Minuterna gick. Tavlan uppdaterades.
Inställt igen.
Jag bevakade klockan och tavlan samtidigt nu, på det sätt man bevakar två saker när båda berättar något man inte vill höra. Klyftan mellan var jag befann mig och var jag behövde vara slutade sig, minut för minut, på en perrong i Flemingsberg i november.
En tredje inställning.
Tre inställningar. Pendeltåget kom inte — inte i tid för att ta mig till Odenplan, och därifrån till Solna med buss, till tio. Hela förbindelsen hade kollapsat. Jag var tvungen att fatta ett beslut, och jag var tvungen att fatta det nu.
Jag öppnade telefonen. Uber. Jag beställde en bil. Jag väntade. Ingen kom. Minuterna fortsatte röra sig. Jag stod utanför stationen vid busshallplatsen, och tittade på vägen — och sedan såg jag taxibilar passera. Vanliga taxibilar. Inte appen, inte algoritmen, bara chaufförer med bilar och den särskilda lugna säkerheten hos människor som känner dessa vägar.
Jag stoppade en.
Jag öppnade dörren och satte mig i baksätet innan jag riktigt hade bestämt mig. Jag berättade för chauffören vart jag behövde åka — Karolinska universitetssjukhuset, Solna — och lite om varför. Besöket. Tiden. De tre inställningarna på tavlan bakom mig.
Han lyssnade. Och sedan, lugnt — med den särskilda lugnet hos någon som har hört brådskande saker förut och vet att brådska besvaras bäst stilla — sa han:
“Oroa dig inte. Jag kör dig dit i tid.”
Han hade en accent jag placerade någonstans i Östeuropa. Han körde som hans ord hade låtit — stadigt, utan dramatik, med fullständig tilltro till sin egen kunskap om vägen. Tjugofyra kilometer från Flemingsberg till Solna. Och sedan, när vi rörde oss genom morgontrafiken, sa han något annat:
“Du kan be SL ersätta taxikostnaden. Jag ger dig kvittot — du kan använda det som bevis.”
Det hade jag inte vetat. Mitt i allt — oron, klockan, kroppen som just hade tillbringat veckor under behandling och nu satt i baksätet på en främlings taxi och försökte att inte komma för sent till läkaren som hade övervakat alltihop — hade jag inte vetat att SL hade en ersättningsprocess för exakt den här situationen.
Han visste. Han berättade. Han gav mig kvittot.
Vi anlände till Karolinska Solna med kanske tio minuter kvar till besökstiden. Men att ankomma till sjukhuset var inte detsamma som att ankomma till rätt plats. Den nya Karolinska-byggnaden höll fortfarande på att hitta sin slutliga form — och Lymfomsektionen hade ännu inte flyttat in i den. Den låg kvar i den gamla byggnaden, gömd bakom korridorer som inte utpekade sig själva, som krävde att du visste vart du var på väg, annars riskerade du att förlora minuter du inte hade.
Jag rörde mig så fort jag kunde utan att springa. Genom entrén, läste skyltar, följde den rutt jag försökt memorera — korridor, sväng, korridor igen — till receptionen, sedan kassan, besöksavgiften betald, pappren klara, och sedan äntligen rätt väntrum, där jag satte mig och försökte få tillbaka andningen till något vanligt.
Väntan varade kanske två minuter.
Dr. Sonnevi kom till dörren till väntrummet och ropade mitt namn.
Jag reste mig.
Senare lämnade jag in SL-anspråket online — omsorgsfullt, på svenska, på det sätt jag hade lärt mig att navigera svenska system: precist, med all dokumentation bifogad. Jag skrev vad som hade hänt: Pendeltåget hade inställt ca. 3 gånger, så för att inte jag kom försenad tog jag taxi. Taxikostnaden var 989 kronor. Sträckan var 24 kilometer.
SL ersatte mig.
Chauffören hade haft rätt om det också.
Flemingsberg station, vinter. Inte nödvändigtvis plattformen eller riktningen just den morgonen — men samma kyla, samma väntan.
CT-undersökningen som granskades den här dagen, tagen efter fas 1:s fyra veckovisa doser, visade minskad storlek på lever, mjälte och prostata — ett partiellt svar. Diagnosen bakom allt detta: extranodalt MALT-lymfom med engagemang i prostata, sädesblåsor och benmärg, stadium IV. Beslutet som togs den här dagen: fortsätta med fyra doser till, givna månadsvis.
Stadium IV
Extranodalt MALT-lymfom, stadium IV. Orden står på sidan i Samordning-anteckningen, bredvid mitt namn, i samma anspråkslösa kliniska typsnitt som allt annat. Stadium fyra. Jag visste, på det sätt de flesta vet, att högre siffror i cancerstadieindelning ska betyda värre. Jag visste ännu inte om det stämde här, hur mycket det stämde, eller på vilket sätt det stämde.
Så jag gjorde det jag redan lärt mig att göra med allt annat kring den här sjukdomen: jag läste.
Siffran i sig, visade det sig, beskriver geografi mer än den beskriver fara. I lymfomets stadieindelning betyder stadium IV att sjukdomen har hittats på mer än en plats utanför lymfsystemet — för mig: prostatan, sädesblåsorna, benmärgen. Tre platser. Det är det som ger siffran fyra. Den säger i sig ingenting om hur sjukdomen beter sig, hur snabbt den rör sig, eller hur den svarar på behandling.
Och MALT-lymfom, typen framför mitt eget namn, är ingen snabb sjukdom. Den är sällsynt — en liten andel av alla non-Hodgkin-lymfom — och den är typiskt långsam, ibland så långsam att den inte ger några symtom alls förrän något helt annat, ett orelaterat test, råkar upptäcka den.
Jag hittade ett diagram från det svenska nationella kvalitetsregistret för lymfom, den sortens dokument som finns just för att besvara frågan jag ställde. Det förklarade något som kallas relativ överlevnad: ta människor matchade efter ålder och kön, och fråga hur stor andel av dem som fortfarande skulle vara vid liv efter fem år även utan någon cancer alls — i registrets siffra, 80 %. Titta sedan på hur stor andel av de faktiska lymfompatienterna som var vid liv vid samma tidpunkt — 60 %. Dela det ena med det andra, och du får 75 %: en uppskattning av överlevnad specifikt bland människor för vilka lymfomet, och inget annat, var det enda som kunde ta dem.
Jag hittade mer, utanför Sverige. En studie som följde människor med stadium IV marginalzonslymfom — familjen som MALT tillhör — satte femårsöverlevnaden till 84,5 %, tioårsöverlevnaden till 79,8 %. Samma studie undersökte specifikt vilken roll rituximab spelade för det utfallet. Rituximab var läkemedlet som redan fanns i mina egna vener, redan omdöpt på ett sjukhuskort till MabThera. Och i en separat studie av utfall vid MALT-lymfom visade det sig att själva lymfomet var dödsorsaken i endast omkring 4 % av fallen över tio år — det mesta som tog människor, i den datan, hade inget med sjukdomen jag just diagnostiserats med att göra.
Inget av det här fick ordet fyra att kännas litet. Men det gav det en form jag kunde hålla i istället för en som bara tornade upp sig. Stadium IV var inte en nedräkning. Det var en plats — tre platser istället för en — kopplad till en sjukdom som, enligt varje siffra jag kunde hitta, inte hade särskilt bråttom, och som medicinen redan hade riktiga, fungerande svar för.
Jag fortsatte läsa. Det hjälpte mer än jag hade väntat mig.
Åtta stolar
Kallelsen berättade vart man skulle, men anvisningar på papper och en verklig byggnad är två olika saker.
Först kassan, för att registrera besöket. Sedan frågan om var, exakt, Dagvården gömde sig — femte våningen, sa de. Hissen. Sedan korridorerna — långa, den särskilda sortens sjukhuskorridor som har för många dörrar och för få av dem uppmärkta, var och en stängd, ingen av dem som talade om vilken sida som var min. Jag gick förbi sjuksköterskor som rörde sig målmedvetet åt båda hållen, och för ett ögonblick visste jag inte vilken, om någon, som var min.
Sedan ropade en sjuksköterska mitt namn.
Hon förde in mig i rummet, och rummet självt var den första överraskningen. Ingenting som Huddinge. Inga förhänge som delade upp utrymmet i små privata världar — här var det öppet, åtta stolar utplacerade över ytan, var och en justerbar, någonstans mellan en stol och en säng beroende på vad kroppen behövde den dagen. Bara lite bredare än jag var. Jag satte mig, hittade vinkeln som kändes rätt, och hon lämnade mig där för att vänta.
Karolinska Solna, korridoren mellan entrén och rummet — den med för många dörrar och för få av dem uppmärkta.
När hon kom tillbaka kom hon tillbaka komplett — en full vagn, varje instrument och medicin redan samlad, ingenting kvar att hämta två gånger.
Först blodet. Ett prov, som det alltid började. Och sedan den delen jag fortfarande tycker är märklig att beskriva: själva behandlingen. En liten nål. MabThera, in i buken. Några sekunder, från början till slut.
Några sekunder. Där Huddinge hade krävt sex timmar av mig — droppet, förhänget, skakningarna, filten — krävde det här sex månaders värde. Jag satt med den kontrasten varje gång det hände, och det slutade aldrig kännas märkligt.
De höll kvar mig en stund efteråt, och höll uppsikt efter reaktioner. Det kom ingen. Sedan kunde jag gå.
Tillbaka genom samma korridorer, samma hiss, ut genom huvudentrén — och där, tillräckligt nära för att synas från dörrarna, busshallplatsen. Vissa besök tog det bara några minuter innan en buss kom. Andra gånger tre eller fyra gånger så länge, stående i en svensk vinter som inte brydde sig om hur snabb behandlingen därinne hade varit.
Dos 1 av 4: 21 nov 2017, subkutant, vänster buk (sjuksköterska: Charlotta Holmgren). Dos 2: 19 dec 2017, höger buk (Siv Södergren). Dos 3: 16 jan 2018, höger buk (Sara Mosell). Dos 4: 13 feb 2018, höger buk (Anna Bronner) — plan noterad: avvaktar utvärdering med röntgen, sedan uppföljning på hematologmottagningen.
Det verkliga Dagvård A15b-schemakortet — 19 dec, 16 jan, 13 feb, alla märkta MabThera.
Jul, på riktigt
Vi bestämde oss, det året, för att fira jul ordentligt — mer än vi någonsin firat Thanksgiving. Inte en mindre version, nedskalad efter hur jag råkade må. En riktig jul.
Granen var liten — tillräckligt liten för en hylla, inte ett rum — men den var klädd som om den vore fullstor: röda och gyllene julgranskulor, band, en rad små inslagna paket instoppade bland grenarna själva, som om även granen behövde något att packa upp.
Under och runt den väntade de riktiga presenterna. En luftrenare från Electrolux, fortfarande i kartongen. En kroppsvåg från Beurer — samma tillverkare som HealthManager-apparaten som tyst hade loggat min vikt och mitt blodtryck varje morgon sedan augusti. En handdammsugare. En ny riskokare. Och, längre bak på hyllan, inslagen i sitt eget papper år efter år: den årliga överraskningen från Byggplast, samma kollegor som hade skickat blommor till lägenheten under fas 1 utan att behöva bli tillfrågade. Vissa saker, tydligen, kan man räkna med.
Vid sidan om, förbi korten som stod upprätt på hyllan: en flaska Offley och en flaska Jack Daniel’s, väntande på senare.
Fyra dagar tidigare hade jag fått den andra av fyra subkutana doser. Om fyra veckor skulle jag få den tredje. Däremellan, inget av det — bara en gran som fick plats på en hylla, klädd som om den inte gjorde det, och ett rum som bestämt sig, medvetet, för att fira.
Granen, presenterna, Electrolux, Beurer-vågen, den årliga Byggplast-överraskningen, och Offley och Jack Daniel’s som väntar på senare.
Vikten som kom tillbaka
Femtionio kilo. Tidig september, mitt i fas 1. Den siffran var dit sjukdomen och behandlingen tillsammans hade dragit mig, och jag minns att jag såg den på vågen och förstod, för första gången i rent fysiska termer, vad som togs ifrån mig.
Jag bestämde mig för att det inte skulle fortsätta ta.
Promenaderna var en front. Tallriken var den andra, och jag kämpade på den varje dag, tre gånger om dagen, med samma allvar jag skulle ha gett en verklig fiende. FatSecret loggade varje gram — inget ätet utan att vägas, inget vägt utan att registreras, inget registrerat utan att kontrolleras mot en gräns jag inte tillät mig själv att falla under: 2 500 kalorier, som minimum, protein och vitaminer och mineraler räknade som ammunition inför en strid.
Frukost, vägd och äten med avsikt — samma disciplin som Urtekram-ritualen i avsnitt 5, förd vidare in i fas 2.
Nyårsafton, 2017. Mellan den andra dosen och den tredje. Jag åt som om det vore ett arbete, för det var det: Marie-kex och banan och honung för att starta dagen, sedan jordnötter och ost och bröd och pommes och kebab under eftermiddagen, och till middag, tillsammans med potatisen och mer kebab, en skopa Star Nutrition Supreme Mass — ett viktökningstillskott, 461 kalorier och nästan 29 gram protein, intaget på samma sätt man tar medicin, för i varje mening som spelade roll var det just det. Dagen slutade på 3 481 kalorier. Nästan tusen över gränsen. Jag åt inte så mycket för att jag var hungrig. Jag åt så mycket för att jag vägrade förlora marken jag redan tagit tillbaka.
Och vågen höll räkningen. Den 18 december — tre dagar före den tallriken — visade den 68,9 kilo. Inte 59 längre. Vid 175 centimeters längd skulle 65 kilo vara min siffra, BMI-ideallinjen jag var tänkt att ligga på. Jag hade gått nästan fyra kilo förbi den.
Jag kallar det inte fantastiskt. Det var ingen ren återhämtning till något perfekt mål — det var något stökigare och ärligare än så: nästan elva kilo kämpade tillbaka från botten, och lite till, inte för att jag medvetet jagade en siffra förbi 65, utan för att oron inte räknar exakt. Under behandling, under pressen av att inte veta, åt jag på det sätt man äter när man är rädd för att någonsin se 59 igen. Osäkerheten inom mig tryckte lika hårt som disciplinen gjorde. Tillsammans sköt de över målet.
Vikt loggad dagligen via Beurer HealthManager — den verkliga uppgången från 59,0 kg till 68,9 kg, aug–dec 2017.
Två gånger om dagen, ändå, samma mätningar under allt detta — blodtryck, puls — för ett krig man slutar mäta är ett krig man redan börjat förlora. Apparaten visste inte att det var helg, och den visste inte heller något om idealvikter. Den bara fortsatte att fråga, och i december, vad siffran än sa, var det inte längre siffran som skrämt mig i september.
Fas 2, i sin helhet
Att korsreferera de kliniska anteckningarna mot labb- och behandlingsjournalen ger den fullständiga bilden av dessa tre månader:
Datum
Tid
Händelse
16 nov 2017
10:00
En vän i nöden — CT granskad (PR), beslut att fortsätta med 4 doser till, månadsvis
21 nov 2017
14:44
Dos 1 av 4 — subkutant, vänster buk
27 nov 2017
—
Labbkontroll
19 dec 2017
14:07
Dos 2 av 4 — subkutant, höger buk
22 dec 2017
—
Labbkontroll
25 dec 2017
—
Juldagen
31 dec 2017
—
Nyårsafton
16 jan 2018
13:28
Dos 3 av 4 — subkutant, höger buk
22 jan 2018
—
Labbkontroll
29 jan 2018
—
Labbkontroll
13 feb 2018
13:48
Dos 4 av 4 — sista dosen. Plan: avvaktar röntgenutvärdering, sedan uppföljning hos hematologen
Åtta doser totalt, fyra veckovisa och fyra månadsvisa, avslutades den 13 februari 2018 — väntande, nu, på vad nästa undersökning skulle visa.
