There is a particular kind of silence inside a daily care room.
Not the silence of peace. Not the silence of rest. It is the silence of a body being worked on — slowly, carefully, drop by drop — while the mind lies very still and watches.
I had been told what to expect. The nurses at Hematologiskt Centrum had explained the process: the IV line, the rate of the drip, the hours it would take. They had told me about possible reactions. Their voices were calm and precise, the way voices become when they have said the same words many times and learned that calm is itself a kind of medicine.
I listened. I nodded. I lay down on the patient bed.
The room was not bright. The overhead lights were kept low, but sunlight reached in from outside — not direct, filtered — and cast soft shadows across the ceiling and walls. It was a gentle light. The kind that does not demand anything from you.
Around each bed, long curtains hung from ceiling rails, drawn closed to make a small private world of each patient. I could not see who was in the next bed. But I could hear him — a voice, low and steady, talking to a nurse on the other side of the partition. We were separated and together at the same time. Each of us inside our own curtained quiet, each carrying something the other could not fully see.
And then the drip began.
25 August 2017.
Besökskort — Hematologen R51-53, Karolinska University Hospital, Huddinge
The first MabThera infusion.
One drop. Then another. Then another.
I had been coming to Karolinska University Hospital in Huddinge long enough by then that the corridors felt familiar. The smell of the building. The particular light. The sound of trolleys in the hallway. These were not strangers around me — they were people I had learned to read, faces I recognised, a team that had walked with me from the first uncertain appointments through the diagnosis and into this room. That familiarity mattered. It was its own kind of ground to stand on.
But familiarity does not make a needle smaller. It does not slow the clock.
The hours inside that bed were still long.
When the needle found the right vein and the drip began, I felt the first drop enter my body. Then another. Then another. Quiet, precise, unhurried. The nurse made sure everything was running correctly, then left me alone behind the curtain.
A minute passed. Then two. Then five.
I lay still, watching the soft shadows on the ceiling, listening to the low voice of the patient on the other side of the partition. The room was calm. The drip was calm. My breathing was calm.
And then, somewhere into the infusion, my body decided it had something to say.
It started as a feeling I tried to dismiss. No. Nothing. It is nothing. But the cold came anyway — not ordinary cold, not the kind you can reason with — a chill that moved from deep inside and worked its way outward. Then the trembling began. Not a shiver. A shaking. The kind that does not ask permission, that does not wait for you to understand what is happening before it takes over your hands, your arms, your whole body.
I had no idea what it was.
I tried to hold still. I tried to tell myself it was passing, that it was nothing, that bodies do strange things and this would stop. But the trembling only grew — uncontrollable, insistent, my hands shaking, the cold moving deeper into my bones with every minute.
And here is the thing I have not yet said: I did not call the nurse immediately. This was my first treatment. I did not know what a normal reaction looked like, and I did not know what an emergency looked like. I had no reference point. So I waited — telling myself it would pass, that perhaps this was simply what the medicine did, that I should not make a fuss over something I did not yet understand. I held on, and I shook, and I said nothing.
Until I could not hold on any longer.
I needed the nurse. I looked around from the bed, trying to think clearly through the shaking — and then I saw it. A button on the wall beside me. Push to call the nurse.
I pushed it. Not calmly. With a hand I could barely steady, with something close to panic moving through me.
She came quickly. Her name was Lisa.
She recognised what she saw — had seen it before, many times before — and she moved without panic, which was exactly what I needed someone near me to do. She stopped the infusion. She gave me doses of Cortisone. When my temperature rose a little, she brought it down with Paracetamol. She did what trained hands do when a body responds in a language they already know how to answer.
And then she stopped beside the bed and looked at me.
“Do you want an extra blanket?” she asked.
“Yes, please.”
I do not know how much effort those two words took. Not much, perhaps. Or perhaps more than they should have. When your body is shaking and the cold has settled deep into your bones and you are trying to hold on to some ordinary version of yourself, even a small request can feel like an admission.
I pulled the blanket around my shoulders.
From that point, Lisa came to check on me every thirty minutes or less — blood pressure, temperature, a few quiet questions — and then left me to sleep again. That went on for about six hours in total. I had no lunch that day. Only a small cup of coffee from the automat in the corridor.
That small exchange — the blanket, the thirty-minute visits, the coffee.
In a room full of medicine and precision and clinical protocol, someone had decided that warmth also belonged there. That the body being treated was still a body that could be cold, still a person who might need something soft against their skin.
I think about that blanket still.
The infusion took several hours.
By the time the drip was done, the light in the room had changed. The shadows had moved. The afternoon had become something else without my noticing.
At some point during those hours I had fallen asleep. The medication had taken effect — quietly, without announcement — and somewhere between the drip and the blanket and the soft shadows on the ceiling, consciousness had simply let go. I do not remember dreaming. I am not even entirely sure the nurse who checked on me was not part of a dream. That boundary — between sleep and waking, between what happened and what I only half-perceived — was not clear then, and it is not clear now.
I had not moved. But something had.
The medicine was inside me now — working, they had explained, to find the wrong cells, the ones that did not belong, the ones that had been quietly growing where they should not have been. The body waging a slow internal war with borrowed soldiers.
And the blood — always the blood — was where that war was being fought. Where the wrong cells had first appeared, where the medicine would seek them out, and where the evidence of progress, or its absence, would eventually show. It was only right that every visit began there.
Before the drip there had been a blood test — blodprov — as there would be before every session. They needed to read the body first, to know where it was, before they could continue treating it. Data before medicine. Numbers before the needle. Each visit began with the same quiet question put to the blood: how are you holding?
Finally, I stood up carefully. Lisa checked on me one last time. I walked out into the corridor.
It was close to four in the afternoon. I was hungry — properly hungry, the kind that reminds you that the body, whatever it has just been through, is still a body with ordinary needs. I found a restaurant inside the hospital and sat down with a plate of salad. I ate quickly, with the focused appetite of someone who has not eaten since morning.
Then I walked. About half a kilometre, on foot, to the ICA Maxi nearby. I had fruits to buy — part of the self-treatment discipline I had already begun building. The errand felt ordinary. It also felt like a small act of defiance: the body that had just spent six hours being worked on, walking now under its own power, buying its own food, continuing its own care.
Outside, the hospital continued its ordinary business. Footsteps. Voices. The low hum of a building full of people doing difficult work. I carried the stillness of the infusion room with me for a while, like something I was not ready to put down.
The Rhythm of the Weeks
That yellow card went everywhere with me.
BESÖKSKORT: Hematologen R51-53.
Four lines. Four dates. Four weeks.
25 augusti — 1 september — 8 september — 15 september.
Every week the same corridor. Every week the same room, the same curtain, the same bed. The blood test first, then the wait, then the drip. The body learning to expect it — not comfortable exactly, but no longer surprised. There is a particular kind of endurance that comes not from strength but from repetition. You simply return. You lie down. You let the drip begin again.
–”– the card reads, for each visit after the first. Ditto. Same as before. Same reason.
behandling MabThera + Prove.
Treatment and test. Week after week. Until the four weeks were done.
But driven by curiosity — and perhaps by a need to feel less like a passenger in my own body — I had decided to make my own journey alongside the one the doctors were managing. To become, in my own small way, both patient and observer.
The Parallel Treatment
And so, quietly, I built my own little clinic — at home, outside the hospital walls.
Before the first infusion — before 25 August — I had already begun something of my own. Not instead of the medicine. Alongside it. A parallel discipline, quiet and daily, that no doctor had prescribed but that I had decided was necessary.
I had purchased apparatus. A blood pressure monitor. A body scale. A food scale. A thermometer. Small devices, each with a specific task, each connected by Bluetooth to a program on my laptop: Beurer HealthManager. Every measurement logged automatically. Date, time, value. The data accumulating day by day into something I could read, something I could follow — a map of my own body drawn in numbers.
Beurer HealthManager — blood pressure readings, augusti 2017
And alongside Beurer, a second program: Clarus PHR — Personal Health Record. Where Beurer captured the raw data automatically, Clarus received what I entered manually — the summary, the interpretation, the bigger picture. Blood pressure. BMI. Pulse rate. Temperature. A personal medical file, maintained in parallel to whatever Karolinska was recording in their own systems.
Every morning, almost the first thing after waking, before the day had fully begun: weight, blood pressure, pulse, temperature. The numbers written into the machine. The trend watched carefully. Was it stable? Was it rising? Was something changing that needed attention?
I also watched what I ate. Not casually — with a food scale, with intention, with the understanding that the body fighting lymphoma needed more from me than ordinary habits. Supplements. Adjusted portions. Choices made not by appetite but by what I believed the body needed to endure what was coming each week.
I read everything I could find. Booklets from the hospital. Digital resources in Swedish. And an app I found in the Apple Store and Windows Store — published by an American lymphoma research institute, simply called Lymphoma — which I downloaded and worked through carefully, and later recommended to my brother to download too, so he could understand what I was going through from the other side of the world.
And sometime in the week after the last infusion of this first phase, I did one more thing. I joined Blodcancerföreningen — the Swedish Blood Cancer Foundation. Two hundred kronor. A small act, but a deliberate one. I was not just a patient moving through a system. I was part of something — a community of people who understood this particular weight from the inside.
This was my contribution to the treatment. What I could control, when so much could not be controlled.
And here is perhaps the most telling detail of all. I was on sick leave during those weeks — the diagnosis made that inevitable. But in my own mind, I let myself pretend it was vacation. A private reframing, invisible to anyone else, but important to me. Because this was not time lost to illness. This was a journey — inward, private, necessary. A travel deep inside myself. And journeys, I have always felt, deserve to be taken on your own terms.
Clarus PHR — Personal Health Record dashboard
The Flowers
From Manuel and all colleagues at Byggplast & Båtpryllar AB — sent to the apartment
At home, there were flowers.
I do not know exactly when Manuel had arranged it — he had not made a point of telling me, had not waited for my reaction. That was his way. He had simply done it: spoken to the others at Byggplast & Båtpryllar AB, gathered something on behalf of all of them, and sent it to the apartment.
A bouquet. With a card.
Krya på dig Agus!
Vi tänker på dig…
Varma hälsningar dina kollegor på Byggplast.
I put the flowers beside the window, where the light reached them. I kept them there until they dried. Long after they had lost their colour, I kept them. Because they were proof of something — that while I was lying in that bed, in that curtained quiet, with that drip running into my arm, people who knew me were thinking about me. Were sending warmth across the distance between their ordinary day and mine.
That matters. It is hard to explain exactly why, but it matters enormously.
That evening, I lay down.
Outside the window, the flowers from Manuel and the others were catching the last of the light — still fresh, still standing, still carrying the colour of the gesture that had sent them.
The blanket from the infusion bed was not with me. But I remembered the weight of it. The way it had arrived after two quiet words.
Yes, please.
Some care comes like that — after a small admission, a moment of letting go. It simply appears, because someone asked, and you answered, and warmth followed.
I held on to that. On the hard days, and there were many, I held on to that.
Det finns en särskild sorts tystnad inne i ett dagvårdsrum.
Inte fridens tystnad. Inte vilans tystnad. Det är tystnaden hos en kropp som bearbetas — långsamt, varsamt, droppe för droppe — medan sinnet ligger helt stilla och ser på.
Jag hade fått veta vad jag kunde förvänta mig. Sjuksköterskorna på Hematologiskt Centrum hade förklarat proceduren: infusionsslangen, droppens hastighet, hur många timmar det skulle ta. De hade berättat om möjliga reaktioner. Deras röster var lugna och precisa, på det sätt röster blir när de har sagt samma ord många gånger och lärt sig att lugnet i sig är en sorts medicin.
Jag lyssnade. Jag nickade. Jag lade mig ner på patientbädden.
Rummet var inte ljust. Belysningen hölls dämpad, men solljuset nådde in utifrån — inte direkt, filtrerat — och kastade mjuka skuggor över tak och väggar. Det var ett stilla ljus. Den sortens ljus som inte kräver något av dig.
Runt varje säng hängde långa gardiner från skenskenor i taket, dragna för att skapa en liten privat värld för varje patient. Jag kunde inte se vem som låg i nästa säng. Men jag kunde höra honom — en röst, låg och stadig, som talade med en sjuksköterska på andra sidan avskiljaren. Vi var åtskilda och ändå tillsammans. Var och en inne i sin egna avskärmade tystnad, var och en bärandes på något den andre inte fullt ut kunde se.
Jag hade kommit till Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge tillräckligt länge vid det laget för att korridorerna skulle kännas bekanta. Byggnadens doft. Det särskilda ljuset. Ljudet av vagnar i korridoren. Det var inga främlingar runt omkring mig — det var människor jag hade lärt mig att läsa, ansikten jag kände igen, ett team som hade gått med mig från de första osäkra besöken genom diagnosen och in i det här rummet. Den igenkänningen spelade roll. Den var en sorts mark att stå på.
Men igenkänning gör inte en nål mindre. Den saktar inte ner klockan.
Timmarna i den sängen var ändå långa.
När nålen hittade rätt ven och droppen började, kände jag den första droppen tränga in i min kropp. Sedan en till. Sedan ytterligare en. Stilla, precis, utan brådska. Sjuksköterskan försäkrade sig om att allt gick som det skulle och lämnade mig sedan ensam bakom gardinen.
En minut gick. Sedan två. Sedan fem.
Jag låg stilla och betraktade de mjuka skuggorna i taket, lyssnade på rösten hos patienten på andra sidan avskiljaren. Rummet var lugnt. Droppen var lugn. Min andning var lugn.
Och sedan, någonstans under infusionen, bestämde sig min kropp för att ha något att säga.
Det började som en känsla jag försökte avfärda. Nej. Ingenting. Det är ingenting. Men kylan kom ändå — inte vanlig kyla, inte den sortens kyla man kan resonera med — en kyla som rörde sig inifrån och ut. Sedan började darrningarna. Inte en skälvning. En skakning. Den sortens skakning som inte ber om tillåtelse, som inte väntar på att du ska förstå vad som händer innan den tar över dina händer, dina armar, hela din kropp.
Jag hade ingen aning om vad det var.
Jag försökte hålla mig stilla. Jag försökte säga till mig själv att det gick över, att det var ingenting, att kroppar gör konstiga saker och att det här skulle sluta. Men darrningarna bara växte — okontrollerbara, envisna, mina händer skakade och kylan trängde sig allt djupare in i mina ben för varje minut.
Och här är det jag ännu inte har sagt: jag tillkallade inte sjuksköterskan omedelbart. Det var min första behandling. Jag visste inte hur en normal reaktion såg ut, och jag visste inte hur en nödsituation såg ut. Jag hade ingen referenspunkt. Så jag väntade — talade om för mig själv att det skulle gå över, att det kanske bara var så medicinen verkade, att jag inte borde göra ett väsen av något jag inte förstod. Jag höll ut, och jag skakade, och jag sa ingenting.
Tills jag inte kunde hålla ut längre.
Jag behövde sjuksköterskan. Jag tittade mig runt från sängen och försökte tänka klart genom skakningarna — och sedan såg jag det. En knapp på väggen bredvid mig. Tryck för att tillkalla sjuksköterska.
Jag tryckte på den. Inte lugnt. Med en hand jag knappt kunde hålla stilla, med något nära panik som rörde sig inom mig.
Hon kom snabbt. Hon hette Lisa.
Hon kände igen vad hon såg — hade sett det förut, många gånger — och hon rörde sig utan panik, vilket var precis vad jag behövde att någon nära mig gjorde. Hon stoppade infusionen. Hon gav mig doser Kortison. När min temperatur steg lite tog hon ner den med Paracetamol. Hon gjorde det som tränade händer gör när en kropp svarar på ett språk de redan kan besvara.
Och sedan stannade hon vid sängen och tittade på mig.
— Vill du ha en extra filt? frågade hon.
— Ja, tack.
Jag vet inte hur mycket ansträngning de två orden krävde. Inte mycket, kanske. Eller kanske mer än de borde. När kroppen skakar och kylan har lagt sig djupt i benen och man försöker hålla fast vid någon vanlig version av sig själv, kan även en liten begäran kännas som ett erkännande.
Jag drog filten runt axlarna.
Från och med då kom Lisa för att titta till mig var trettionde minut eller oftare — blodtryck, temperatur, några stilla frågor — och lät mig sedan sova igen. Det pågick i sammanlagt ungefär sex timmar. Jag åt ingen lunch den dagen. Bara en liten kopp kaffe från automaten i korridoren.
Det lilla utbytet — filten, de trettio minuterna, kaffet.
I ett rum fullt av medicin och precision och klinisk rutin hade någon bestämt att värme också hörde hemma där. Att kroppen som behandlades fortfarande var en kropp som kunde frysa, fortfarande en person som kanske behövde något mjukt mot huden.
Jag tänker på den filten fortfarande.
Infusionen tog flera timmar.
När droppen var klar hade ljuset i rummet förändrats. Skuggorna hade rört sig. Eftermiddagen hade blivit något annat utan att jag märkte det.
Någon gång under de timmarna hade jag somnat. Medicinen hade verkat — stilla, utan tillkännagivande — och någonstans mellan droppen och filten och de mjuka skuggorna i taket hade medvetandet helt enkelt släppt taget. Jag minns inte att jag drömde. Jag är inte ens helt säker på att sjuksköterskan som tittade till mig inte var en del av en dröm. Den gränsen — mellan sömn och vakenhet, mellan det som hände och det jag bara halvt uppfattade — var inte tydlig då, och den är inte tydlig nu.
Jag hade inte rört mig. Men något hade det.
Medicinen var nu inne i mig — och arbetade, hade de förklarat, med att hitta de felaktiga cellerna, de som inte hörde hemma där, de som tyst hade vuxit där de inte borde. Kroppen förde ett långsamt inre krig med lånade soldater.
Och blodet — alltid blodet — var platsen där det kriget utkämpades. Där de felaktiga cellerna först hade dykt upp, där medicinen skulle söka upp dem, och där bevisen på framsteg — eller deras frånvaro — till slut skulle visa sig. Det var bara rätt att varje besök började där.
Innan droppen hade det tagits ett blodprov — som det skulle göras inför varje session. De behövde läsa kroppen först, veta var den befann sig, innan de kunde fortsätta behandlingen. Data före medicin. Siffror före nålen. Varje besök började med samma stilla fråga ställd till blodet: hur håller du?
Äntligen reste jag mig försiktigt. Lisa tittade till mig en sista gång. Jag gick ut i korridoren.
Klockan var nära fyra på eftermiddagen. Jag var hungrig — ordentligt hungrig, den sortens hunger som påminner dig om att kroppen, vad den än just har gått igenom, fortfarande är en kropp med vanliga behov. Jag hittade en restaurang inne på sjukhuset och satte mig med en tallrik sallad. Jag åt snabbt, med den fokuserade aptit som tillhör någon som inte har ätit sedan morgonen.
Sedan gick jag. Ungefär en halv kilometer, till fots, till ICA Maxi i närheten. Jag skulle köpa frukt — en del av den egenvårdsdisciplin jag redan hade börjat bygga upp. Ärendet kändes vanligt. Det kändes också som en liten akt av motstånd: kroppen som just hade tillbringat sex timmar under behandling, som nu gick på egna ben, köpte sin egen mat, fortsatte sin egen omsorg.
Utanför fortsatte sjukhuset sin vanliga verksamhet. Fotsteg. Röster. Det låga sorlet från en byggnad full av människor som utförde svårt arbete. Jag bar stillheten från dagvårdsrummet med mig ett tag, som något jag inte var redo att lägga ifrån mig.
Veckans rytm
Det gula kortet följde mig överallt.
BESÖKSKORT: Hematologen R51-53.
Fyra rader. Fyra datum. Fyra veckor.
25 augusti — 1 september — 8 september — 15 september.
Varje vecka samma korridor. Varje vecka samma rum, samma gardin, samma säng. Blodprovet först, sedan väntan, sedan droppen. Kroppen lärde sig att förvänta det — inte bekvämt precis, men inte längre förvånad. Det finns en särskild sorts uthållighet som inte kommer från styrka utan från upprepning. Man återvänder helt enkelt. Man lägger sig ner. Man låter droppen börja igen.
–”– står det på kortet för varje besök efter det första. Dito. Samma som förut. Samma anledning.
behandling MabThera + Prove.
Behandling och prov. Vecka efter vecka. Tills de fyra veckorna var avklarade.
Men driven av nyfikenhet — och kanske av ett behov av att känna mig som mindre passagerare i min egen kropp — hade jag bestämt mig för att göra min egen resa parallellt med den som läkarna hanterade. Att bli, på mitt eget lilla sätt, både patient och observatör.
Den parallella behandlingen
Och så, i tysthet, byggde jag min egen lilla klinik — hemma, utanför sjukhusets väggar.
Innan den första infusionen — innan den 25 augusti — hade jag redan börjat med något eget. Inte i stället för medicinen. Vid sidan av den. En parallell disciplin, stilla och daglig, som ingen läkare hade ordinerat men som jag hade bestämt mig för var nödvändig.
Jag hade köpt utrustning. En blodtrycksmonitor. En kroppsvåg. En köksvåg. En termometer. Små apparater, var och en med en specifik uppgift, var och en ansluten via Bluetooth till ett program på min bärbara dator: Beurer HealthManager. Varje mätning loggades automatiskt. Datum, tid, värde. Data som dag för dag ackumulerades till något jag kunde läsa, något jag kunde följa — en karta över min egen kropp ritad i siffror.
Beurer HealthManager — blodtrycksavläsningar, augusti 2017
Och vid sidan av Beurer, ett andra program: Clarus PHR — Personal Health Record. Där Beurer fångade rådata automatiskt, tog Clarus emot det jag matade in manuellt — sammanfattningen, tolkningen, den större bilden. Blodtryck. BMI. Pulsfrekvens. Temperatur. En personlig medicinsk journal, förd parallellt med vad Karolinska registrerade i sina egna system.
Varje morgon, nästan det första jag gjorde efter att ha vaknat, innan dagen riktigt hade börjat: vikt, blodtryck, puls, temperatur. Siffrorna skrevs in i maskinen. Trenden följdes noga. Var det stabilt? Steg det? Förändrades något som behövde uppmärksammas?
Jag tittade också på vad jag åt. Inte slumpmässigt — med köksvåg, med avsikt, med insikten att kroppen som kämpar mot lymfom behövde mer av mig än vanliga vanor. Kosttillskott. Justerade portioner. Val som gjordes inte av aptit utan av vad jag trodde att kroppen behövde för att uthärda det som kom varje vecka.
Jag läste allt jag kunde hitta. Broschyrer från sjukhuset. Digitala resurser på svenska. Och en app jag hittade i App Store och Windows Store — utgiven av ett amerikanskt lymfomforskningsinstitut, helt enkelt kallad Lymphoma — som jag laddade ner och gick igenom noga, och senare rekommenderade min bror att ladda ner också, så att han skulle kunna förstå vad jag gick igenom från andra sidan världen.
Och någon gång veckan efter den sista infusionen i den här första fasen gjorde jag ytterligare en sak. Jag gick med i Blodcancerföreningen — Blodcancerförbundet. Två hundra kronor. En liten handling, men en medveten sådan. Jag var inte bara en patient som rörde sig genom ett system. Jag var en del av något — en gemenskap av människor som förstod den här särskilda tyngden inifrån.
Detta var mitt bidrag till behandlingen. Det jag kunde kontrollera, när så mycket inte gick att kontrollera.
Och här är kanske den mest avslöjande detaljen av alla. Jag var sjukskriven under de veckorna — diagnosen gjorde det oundvikligt. Men i mitt eget sinne lät jag mig låtsas att det var semester. En privat omformulering, osynlig för alla andra, men viktig för mig. För det här var inte tid förlorad till sjukdom. Det var en resa — inåt, privat, nödvändig. En färd djupt in i mig själv. Och resor, har jag alltid känt, förtjänar att göras på egna villkor.
Clarus PHR — Personal Health Record, dashboard
Blommorna
Från Manuel och alla kollegor på Byggplast & Båtpryllar AB — skickade till lägenheten
Hemma stod det blommor.
Jag vet inte exakt när Manuel hade ordnat det — han hade inte gjort något väsen av det, inte väntat på min reaktion. Det var hans sätt. Han hade helt enkelt gjort det: talat med de andra på Byggplast & Båtpryllar AB, samlat något på allas vägnar och skickat det till lägenheten.
En bukett. Med ett kort.
Krya på dig Agus!
Vi tänker på dig…
Varma hälsningar dina kollegor på Byggplast.
Jag ställde blommorna vid fönstret, där ljuset nådde dem. Jag lät dem stå kvar tills de torkade. Långt efter att de hade förlorat sin färg lät jag dem stå kvar. För de var bevis på något — att medan jag låg i den sängen, i den avskärmade tystnaden, med den droppen i armen, tänkte människor som kände mig på mig. Sände värme över avståndet mellan deras vanliga dag och min.
Det spelar roll. Det är svårt att förklara exakt varför, men det spelar en enorm roll.
Den kvällen lade jag mig ner.
Utanför fönstret fångade blommorna från Manuel och de andra det sista ljuset — fortfarande friska, fortfarande stående, fortfarande bärandes färgen från den gest som hade skickat dem.
Filten från infusionssängen var inte med mig. Men jag mindes tyngden av den. Hur den hade kommit efter två stilla ord.
Ja, tack.
En del omsorg kommer så — efter ett litet erkännande, ett ögonblick av att släppa taget. Den dyker helt enkelt upp, för att någon frågade och du svarade och värme följde.
Jag höll fast vid det. De svåra dagarna, och de var många, höll jag fast vid det.
